Angelus Apatrida
The Call

Det har varit ganska lite thrash metal i år men i slutet på april släpptes en av årets mest efterlängtade thrashskivor i Angelus Apatridas fjärde fullängdare 'The Call'.

Spanjorerna i Angelus Apatrida har länge varit ett av hemlandets mest intressanta band i sin genre men för den som inte är intresserad av den där riktigt uramerikanska/urtyska thrashen så som den lät på 80-talet är det lika bra att hoppa vidare till nästa recension istället för ödsla tid på denna för här finns bara riktigt rot-trogen thrash med en sångare som t.o.m. låter som Exodus klassiska sångare Steve Souza. Musiken är nästan som tagen från de klassiska 80-talsalbumen men med en remastrad ljudkvalité som presenterar musiken i en något bättre förklädnad och den som kan sin thrash kommer känna sig riktigt hemma i den här skivan. Det är inget modernt thrashtjafs över låtarna någonstans på den här skivan, mer än i själva produktionen möjligtvis, utan allt låter riktigt urtypiskt 80-tal hela vägen - såväl ljudbild som låtstuk och ni som gillar det garanteras en trevlig reda genom skivans tio låtar och knappa 45 minuter.

Musiken är, sin genre trogen, väldigt snabb och sången görs så där gnälligt skrikigt som den så ofta har gjort av band i genren. Trummorna är förmodligen det tyngsta på albumet och Victor Valera håller en stabil rytm i det snabbare tempot skoningslöst genom hela albumet. Gitarrerna är däremot inte alltid fullt så snabba, även om de oftast ligger på gränsen till att få körkortet indraget (eller snabbare) och bryter ut i riktiga 'Kill Ém All' soloriff titt som tätt, vilket ger ett lite bättre intryck än om de bara hade gjort sina enkla grundriff hela tiden. Jag tycker inte att variationen är på långa vägar tillräcklig ändå, dock, men det är ändå ett förvånansvärt rikt album trots att musiken känns mer eller mindre hämtad från de klassiska albumen, sången stulen direkt från Exodus och ingenting är direkt nyskapande. Jag kan inte påstå att samtliga tre kvartar behåller mitt intresse på topp eftersom det är lite för mycket av samma vara på 'The Call', men definitivt två - kanske två och en halv - av kvartarna gör ändå jobbet mer än väl.

Vad som ger lite utmaning för mig är att plocka ut russinen från müslipåsen och lika svårt är det nästan att välja favoritlåtar på 'The Call' därför att jag har oerhört svårt att orientera mig på albumet och tycker i ärlighetens namn att de flesta låtarna låter väldigt lika varandra. FÖR lika varandra för att jag ska känna att någon sticker ut över de andra. Samtidigt tycker jag inte heller att det finns några låtar som direkt utmärker sig åt andra hållet heller så kvalitén på 'The Call' kan absolut beskrivas som jämnhög. Eller jämn om du nu har glaset halvtomt. Påfyllning någon?

'The Call' känns i mina ögon inte som något hot mot genrens största klassiker - 'Master Of Puppets', 'Reign In Blood', 'Peace Sells… But Who's Buying?', 'Bonded By Blood', 'Fistful Of Metal' o.s.v. men det är ett stabilt album som för thrashentusiaster borde vara lika självklar som frukost! Klart godkänt.

HHHHHHH