Ancara
Chasing Shadows

Ancara får mig att tänka på precis allt det som är felet med dagens nedskalade musikmarknad. Samtidigt som fler album än någonsin släpps har det blivit lite av en andrahandsmarknad på de band som inte är kontrakterade till de stora bolagen och en tredjehandsmarknad för de som inte ens är skrivna till ett mindre bolag utan som släpper albumen själva, på egna bolag eller på annat sätt som inte kan göra bandens album rättvisa. Ändå är inte Ancara ett band som bör ge detta intryck, deras två första album har gått bra hemma i Finland och detta album är producerat av en välkänd producent med mången stora band i sitt CV. Ändå kan inte jag hjälpa att känna att hela det här albumet känns så fruktansvärt beige och att bandets välskrivna, välspelade låtar inte alls kommer till rättvisa.

'Chasing Shadows' släpptes redan 2009 i Finland men har väntat på sin världsdistribution tills nu i år då det äntligen släpptes ute i världen. Det är dock fler än jag som inte fastnat riktigt för albumet, hemma i Finland är detta det album som gått trögast på albumlistorna och singlarna har lyst med sin frånvaro likväl. Saken med albumet är inte att det är något direkt fel på musiken eller låtarna - problemet ligger i den otroligt platta och färglösa produktionen som inte alls plockar fram bandets alster och ställer dem i bästa tänkbara ljus. Faktum är att ljudet känns lika grumligt som om det blivit nedkastat till Medelhavets botten med ankaret från Costa Concordia.

Sång och instrument låter som ganska typisk rockmusik utförd av ganska traditionella rockmusiker. Inga större chockerande element någonstans. Samma sak med melodierna, medan de är alltjämt väl utförda på alla sätt och vis och skrivna utan direkta brister känns de ganska traditionella och närmast vanliga. Inte alls som något som får en att lyfta ögonbryn, tappa hakor eller bulta hjärta i högre takt än vanligt. Visst kan musiken fortfarande få min nacke och mitt huvud att nicka lätt i takt till låtarna och visst kan jag fortfarande känna att det finns bra musik på 'Chasing Shadows' men det är knappast eufori och glädjerus man känner då man spelar skivan.

Det finns flera anledningar till bandets bristande resultat i jakten på pluspoäng och utöver den tveksamma produktionen tycker jag det största problemet är skivans brist på hitlåtar. Det är musik som bör, borde och ska ha hitlåtar för att låta riktigt bra, men det gör det helt enkelt inte på 'Chasing Shadows'. Det finns några hyfsat bra låtar, speciellt i mitten av albumet (bäst av alla är Lodestar och Tears With A Smile, som ni kan se en video på nedan), men någon låt som verkligen engagerar och intresserar och som du spelar dubbelt så många gånger som resten finns helt enkelt inte. Det mesta låter bara… bra, men ointressant. Oengagerande.

Tempot är mellantempo raka vägen igenom. De elva låtarna är inte överdrivet lika varandra, men låter ändå väldigt stöpta efter samma form och trots att skivan bara är knappa 45 minuter och elva spår lång känns det alldeles för mycket av den här varan från Ancara på 'Chasing Shadows'. Jag har inte hört bandets tidigare alster, men utifrån vad jag hittat på nätet tycker jag det låter som att bandet mjuknat en hel del till 'Chasing Shadows' och gjort en skiva betydligt längre från hårdrocken än de tidigare. Men det är något hävdat utifrån tre-fyra låtar per album som jag lyckats hitta, så jag kan ha fel i det. Om det sedan är vad som gör 'Chasing Shadows' tråkig eller inte tänker jag inte spekulera i. Jag tycker dock att 'Chasing Shadows' har allvarliga identitetsproblem och även om skivans låtar spelas bra är det en skiva som inte ger den minsta inspiration och lust till mig. Tack, men nej tack - jag följer inte med på denna skuggjakt.