Anachronaeon
The Ethereal Throne

Svenska duon Anachronaeon har nu hunnit med att släppa fyra album av vilka jag fram till maj i år inte hört ett enda, nu har jag dock lyssnat på deras fjärde alster som är ett konceptuellt sådant. Det handlar om en mördare som utför Guds gärning, en nobel man för en religiöse och kanske en psykotisk man för den rationelle. Det är ett album med ett av de snyggaste skivomslagen som sett dagens ljus under 2012, och dessutom är det ett album som där det recenserats överlag blivit positivt mottaget. Patrik som verkar vara bandets store kreatör skrev att de skulle bli skitglada om vi recenserade albumet, vi får väl se. En del band har hyllat mig och mina recensioner och sagt att de skulle vara ärade att få recenseras av mig och så vidare (det är faktiskt sant, tre band har skrivit så och två av dem skrev efter att jag skrivit min recension att jag var en skithög och något annat olämpligt som jag inte ens minns) för att sedan såga vad jag skrivit. Vi får väl hoppas att jag är positiv då för det brukar ofta vara lugnast, men å andra sidan kan man inte vara oärlig.

Anachronaeon har ett namn jag inte gillar men det har säkert en betydelse för dem men det är lite onödigt krångligt för ett bandnamn, inte för att det egentligen har någon betydelse som sådant och eftersom bandets musik i sig är lite krävande så passar det bättre än det skulle har gjort för ett band som till exempel Iron Maiden. Det är extremmetall som ibland är rejält tung, ibland nedtonad och vacker. Det finns trumslagande som nästan hamrar sig in i din kropp, det finns väldigt kluriga strukturer med till exempel lite talade partier och sådant. Men det är ett konceptuellt album så det kräver att du lyssnar igenom hela eftersom det står sig bättre som helhet än som enskilda låtar vilket förstås inte kommer att tilltala spottifigenerationen som vill ha en låt här och där och inte kan förstå en helhet och ett musikaliskt koncept. För detta album är konceptet mörkt och handlar om en mördare, sången är också mörk och ganska arg men samtidigt inte aggressivt gormande, och det är inte direkt några dödsmetallande skrik och sådant utan snarare en återhållen stämbandsförstörande mörk sångton. Albumet är hyfsat varierat och dynamiskt mellan det tunga och det melodiösa även om det övergripande lutar i melodiös riktning, under 43 minuter spelas historien och den är uppdelad i nio kapitel där det avslutande är ett instrumentalt.

Jag har genomgått en inre debatt med mina andra personligheter för att försöka komma fram till vad jag verkligen tycker om detta album. Jag har haft svårt för det ska sägas, jag gillar inte sången, jag har aldrig gillat vrålsång som går långsamt och bara låter mörk eftersom det inte förmedlar någonting av intresse för mig och det berör mig inte på något sätt och ett album om en mördare borde skapa en känsla av olust inte en av likgiltighet. Sedan gillar jag oftast inte trummorna som oftast känns som ett störningsmoment och tar för stor plats i helheten, trummor ska vara där och mestadels verka i bakgrunden vilket jag inte riktigt tycker att de gör på detta album. Så med det måste jag säga att jag inte gillar albumet. Men gitarrerna och melodierna är ofta lysande och ibland skapas en atmosfär som är väldigt svårslagen vilket gör att jag känner mig positiv och kan svälja sången och till viss del även trummorna. Och så går det, jag debatterar med mina andra personligheter dagarna i ända och har svårt att nå en kompromiss som faktiskt beskriver vad jag tycker om albumet. Det ska sägas att jag har kommit att acceptera sången mer även om jag fortfarande tycker att den inte berör som den borde, trummorna däremot låter inte bra och det är ett faktum som inte går att förbise, det är negativt.

Överlag får jag dock tillstå att The Ethereal Throne är ett ganska bra album som definitivt introducerat mig för ett band som väljer att lyssna till sig egen röst hellre än att emulera något annat som redan finns i stora upplagor. Ett intressant koncept har de dessutom funnit för sitt senaste album även om jag har svårt att verkligen få fram det innan jag läser lyriken, sången borde vara tydligare och mer reflektera en mördares inre kamp och strider. Men trots att jag kanske framstår som lätt negativ i min text måste jag framhäva att mitt första möte med Anachronaeon har varit ett positivt sådant, och albumet är värt att ha bara för omslaget om inget annat; undrar om det finns som affisch…