4Bitten
Delirium

Grekiska hårdrockband är ingenting man ser dagligen även om vi de senaste 10-15 åren ändå fått se lite av en grekisk anstorming i form av individer som Gus G, Mario Iliopoulos och R.D. Liapakis. Band bestående av enbart Grekiska musiker är dock lite av en raritet att höra och därför känner åtminstone jag att 'Delirium' av Grekiska 4 Bitten är varmt välkommen in i min recensionshög.

'Delirium' är 4 Bittens andra album och musiken vi bjuds på är klassisk rockmusik inspirerad av gamla goda rävar från rockens alla eror. Sångerskan Fofi Roussos röst är kanske inte lika vacker som Afrodites men den för tankarna till starka kvinnliga röster såsom Janis Joplin, Doro Pesch och liknande där rösten är så kraftfull att man ibland nästan börjar fundera på om det är en man som sjunger. Jag tänker Medusa när jag hör henne, förföriskt så pass att man förvandlas till sten om man ger henne allt för mycket uppmärksamhet.

Musiken är relativt traditionell rockmusik i den tyngre klassen. Hade det tävlat i Grekisk-Romersk brottning hade de fått tävla mot Thomas Johansson och Alexander Karelin, dvs den tyngsta klassen utan att gå in på de där heavy metal tunga Minotauros och Atlas hårdrocksregioner. Problemet med skivan är dock att de lite likt Ikarus siktar lite väl högt med sin skiva. De vill nå hela vägen upp till tyngsta klassen och flyger väl nära solen och det är inte långt ifrån att deras höga ambitioner med skivan får hela intrycket att falla handlöst mot botten och kraschlanda. Jag tycker inte detta är ett misslyckande, men stundvis känns det som att de går lite vilse i labyrinten och inte ens självaste Daidalos kan riktigt reda ut det riktigt. Musikens Akilleshäl är helt klart att de brer på lite för mycket tyngd på bekostnad av att få till det där riktiga finliret de också eftersträvar. Helt enkelt lite för mycket Erebos och Tartarus över det för att det ska kännas helt rätt.

Skivlängden är drygt tre minuter längre än kilometrarna i ett maratonlopp och Feidippides hinner se elva låtar utspela sig under resan. Vi får lära känna bandet i låtar som den inledande Burning The Candle där Fofi sjunger "Hiyyeeeeeee iyeeeee iyeee" likt rena rama Ares i inledningen. Efter det följer en av albumets långsammaste låtar som likt Sofokles filosoferar sig framåt. Femte låten, A Different Fate ger lite samma intryck. Mellan dem finns Jaded, Let It All Burn och Live 4 Today som är mer traditionella rocklåtar och som likt Ourea är stenhårda och rakt på sak. Efter A Different Fate följer Games U Play som liksom floden Styx rinner fram lite kringelkantigt genom skärselden av hårt och lite mjukare samt lite mer hitbetonat och invecklat innan vi med Far From Grace mer hamnar på Poseidon hemmaplan - det öppna, obehindrade havet som drar fram och sveper med sig allt i sin väg. En riktigt bra låt som säkert kan få självaste Zeus att tvivla på om det går att överträffa.

Skivans avslutning i form av titelspåret. Not This Time, Through The Fire och Tomorrow Never Comes är alla bra låtar med klassisk rockmusik i lite hårdare tappning. Uppriktigt sagt tycker jag inte att det gör något att de offrar finlir för tyngd för en titan är alltid en titan och ingen dödlig halvgud av något slag. Hela skivan känns lite som en Kentaur eller Mantikora - någon form av halvkorsning mellan två raser som inte känns fullt logiska, men någorlunda och jag tycker inte 'Delirium' lider av något direkt bakslag, typ en Trojansk häst, utan du får vad du vill ha med skivan, helt enkelt. Rock musik i hård tappning med en blandning av hitkänsla och finurlighet.

Det här är kort sammansfattat en skiva som levererar kvalitativ musik utan direkta bakslag eller tråkiga eftersmaker. Pythagoras hade varit stolt över hur väl de fått till sina melodier. Arkimedes hade nog sagt att det var de finaste cirklarna han upplevt om hur instrumentslingorna går runt. Euripides hade sagt att lyriken är gripande mer än de mest intensiva tragedierna han skrivit. Aristoteles hade sagt att inte ens Platon kunde ge lika bra guidning och jag… jag säger att det är en riktigt bra skiva!