Recension We are the Damned

Med samma producent som Exhale kan det väl knappast gå snett, eller hur? Exhale var ju trots allt helt fantastiskt bra och fick i en lång text bara lovord från Hallowed.se, eller? Kanske om man vänder på saken. Därför kan jag väl inte påstå att förutsättningarna för Portugals ”stolthet” ser sådär fantastiska ut på förhand. Men jag visste ju inte om den sken från början och därför gick jag förstås in med öppna ögon när jag skulle spela denna skiva.

Redan från det första spåret kunde jag förstå att detta var en fantastisk skiva som inte skulle vara det minsta jobbig att spela igenom. Men jag går händelserna lite i förväg, musikaliskt handlar det om hardcore, death’n’roll eller vad du nu vill. Egentligen betyder det att det är hårt snabbt och aggressivt för det mesta, kanske kan det också finnas en del rock’n’roll influenser i det också. Det är aggressivt producerat för att lyfta denna bild av ilska och aggressivitet.

Som jag redan skrivit imponeras jag redan från inledningen, känslan är lika skön som att simma i en ocean med biljoner brännmaneter och sedan lägga sig och vila på en strand med Svarta Mambor istället för sand. ”Musiken” är alldeles makalös och det inledande spåret The Anti-Doctrine är ett ”mästerverk” av episka proportioner. De ”välljudande” gitarrerna är genomgående ”alldeles lysande” och jag känner bara ”glädje” över att skivan fortgår i över femtio minuter med tanke på ”genialiteten” i ”musiken” dessa portugiser vet verkligen hur man gör.

För mina öron har denna skiva samma effekt som Kakans tänder brukar ha på butiksinredningen, det vill säga förödande. Som ni kanske noterade i stycket över var det måna citationstecken med tanke på att allt var ironi i stort sett. Om ni inte förstår konceptet med ironi eller kan förstå ironi bör ni nog söka er en annan recension än denna eftersom ni nog missar vad jag verkligen menar.

Jag har försökt ta fram toppspår från denna skiva, och det var ungefär lika lätt som att få Fredrik Reinfeldt att säga något intelligent (dvs omöjligt). Inget spår är ens bra så ett toppspår känns omöjligt, därför tänker jag inte fokusera mer på den saken. Istället kan jag säga att över femtio minuter av den ”musik” dessa förbannade individer skapat är lika intressant som att springa så fort det är möjligt in i en vägg och sedan släppa en femkilosvikt i huvudet på sig själv.

Nej, dödsrock eller vad det nu ska kallas, är inte min grej tror jag, kanske finns det bättre band i genren vilket dock inte känns speciellt troligt med tanke på att hela grejen med genren verkar var att skapa dålig musik, vilket förstås We are the Damned gör på ett fantastiskt sätt. Utan tvekan kan jag säga att denna skiva tillhör de absolut sämsta jag hört i år.

Nej, hur jag än vrider och hur jag än vänder och letar kan jag inte hitta mycket att skriva hem om när det gäller dessa förbannade herrar från Portugal. Musiken är händelselös och tråkig, lite som att sitta i ett vitt rum och titta på hur den vita färgen torkar. Den är dessutom sådär att den försöker vara hård men det slutar med att den snarare ligger i Teletubbies hårdhetsfaktor. Den försöker vara cool men är nog lika cool som en möglig banan. Jag skulle vilja säga att det finns många saker som känns avsevärt mer spännande och roligt än We are the Damneds musik, som självlobotomering, plombering av munnen och båda näsborrarna, öronavhuggning, rymdpromenad utan dräkt, frontalkrock i 150 km/h och så vidare i den stilen.

Jag skulle vilja säga att We Are The Damneds nya alster inte direkt imponerar på någon, inte ens bandets egna förändrar. Faktum är att inte ens Obama kan rekommendera denna skiva trots att han fått nobels fredspris på grund av att han är mörkhyad. Nej, We are the Damned känns väl ungefär lika vettiga som en arabisk diktator från en ökenstat som snor alla biståndspengar och spenderar på egen lyx, de är värdelösa!

Jag kan inte rekommendera Holy Beast trots att bandet betalat mig för att göra det, kanske.

HHHHHHH

We are the Damned Holy Beast

We are the Damned
Holy Beast