Recension V8 Wankers - Iron Crossroads 2011

Tracks
1.) Sworn To Fun Second To None
2.) Winner
3.) Lone Wolf No Club
4.) I Am The Kind Of Guy Who Gets Away With Murder
5.) Iron Crossroads
6.) Your Name
7.) Sweet Blood
8.) You Hate Me I Am So Glad
9.) Dirty Old Man
10.) SBM (Stop Bugging Me)
11.) Give It To Me
12.) Gone Electric
13.) Ride The Rocket
14.) Live By Rock n Roll Die By Rock n Roll

Band:
Lutz Vegas – Vocals
Schmuddel – Guitar
Blind Ferenc – Guitar
Marc De Vil – Bass
David Green – Drums

Discography:
Blown Action Rock (2002)
Automotive Rampage (2003)
The Demon Tweak (2005)
Hell On Wheels (2007)
Foxtail Testimonial (2010)

Guests:

Info

Released 2011-04-18
Reviewed 2011-04-17

Links:
v8wankers.de
myspace
spv

V8 Wankers nya skivomslag ser ut som en graffitimålning av någon som antingen hatar eller älskar Jesus (svårt att avgöra vilket) och gula streck. Skivan heter ’Iron Crossroads’ och är den sjätte från detta biltokiga tyska band som gärna drar en handtralla med cylindrarna i en amerikansk muskelbil. Lycka till, säger jag. Det slutar säkert i en lycklig familj som har villa med pool och kombibil för att få plats med den tama skunken. Det stinker olja, avgaser och motorracing från ’Iron Crossroads’ och det hela känns som en gammal rostig sportbil som någon plockat av karossen ifrån. Jag måste säga att jag är pessimistisk till hur bra denna bilresa ska bli när jag sätter mig i de sunkiga sätena och spänner fast säkerhetsbältet gjort av koppar.

Från början känns det som att det blir en kort resa när motorn inte ens startar utan bara håller på försöka tända den första dryga minuten. Ingen idé att sitta kvar och låtsas att det är en resa om det inte ens startar. Med första låten avklarat tänder dock motorn upp och skivan startar på riktigt med låten Winner. Den färd vi kastas in på är en ganska rak men kuperad resa genom punk, hårdrock, hardcore och lite heavy metal längst vägkanten. När vi når destinationen; Live by Rock n Roll Die by Rock n Roll, har vi passerat 11 stopp efter starten i andra spårets Winner. Och vi har haft en ganska lagom restid där vi framförallt kommer ihåg stoppen i I Am The Kind Of Guy Who Gets Away With Murder, Iron Crossroads och Dirty Old Man. Vi har klarat oss utan direkta motorhaverier och punkteringar, men den stora frågan är väl om det har varit en bra resa?

Om vi börjar med när ungarna fick så tråkigt att de började tjata ”är vi framme snart?” så skedde det först lite redan i Lone Wolf no Club och blev sedan bara värre och värre när vi åkte förbi SBM (Stop Bugging Me) och Give it to Me. Även om resan var kort blev det ändå ett raststopp på vägen i den bluesiga Sweet Blood. Efter den brände vi iväg vidare med You Hate Me I’m So Glad och lät alla åtta cylindrarna jobba på högsta varv. Motorljudet fyllde luften som en symfoni, låtandes som ett punkigt heavy metal-band. Man kunde nästan höra en aningen hes vokalist på det hela som manade på med tjatiga refränger och tempofyllda verser. Däcken slog mot asfalten som fartfyllda trummor och den med god fantasi kunde föreställa sig vrålande elgitarrer på den skrikande motorn både i de höga och låga varven vi var tvungna att ta.

Jag tycker överlag var det en behaglig resa. Motorljudet är inte allt för bullrigt men det är ändå högljutt och rått som en grå, liten hårboll med naken svans. De slitna sätena är sportiga, gjorda för en snabb resa och utan att vara obekväma är de inget onödigt tillyxat med sätesvärmare, massagefunktioner och personlig tränare - utan rätt och slätt ett säte som går bra att sitta i medan du färdas genom skivlandskapet. Jag är inte överdrivet förtjust i chassit som vi gjort resan för kanske, det är lite för mycket enkel sportbil över det och för lite känsla för stil och passion och tekniska framsteg och allt det där men i slutänden duger det som det är. Som helhet värderar jag detta till ett helt okej äventyr (skiva) med en hyfsad bil (band) och varken överdrivet bäst eller sämst. En skiva att runka V8-cylindrar med, helt enkelt.

HHHHHHH

V8 Wankers Iron Crossroads

V8 Wankers
Iron Crossroads