Band:
Mick Box : Guitars, Vocals
Trevor Bolder: Bass, Vocals
Russell Gilbrook: Drums Vocals
Phil Lanzon: Keyboards, Vocals
Bernie Shaw: Lead Vocals
Discography:
1970 Very 'eavy... Very 'umble
1971 Salisbury
1971 Look at Yourself
1972 Demons and Wizards
1972 The Magician's Birthday
1973 Sweet Freedom
1974 Wonderworld
1975 Return to Fantasy
1976 High and Mighty
1977 Firefly
1977 Innocent Victim
1978 Fallen Angel
1980 Conquest
1982 Abominog
1983 Head First
1985 Equator
1989 Raging Silence
1991 Different World
1995 Sea of Light
1998 Sonic Origami
2008 Wake the Sleeper
2009 Celebration
Guests:
Info
Producer Mike Paxman
Released 2011-04-15
Reviewed 2011-03-22
Links:
uriah-heep.com
myspace
frontiers
För er som inte har någon aning så bildades Uriah Heep så långt tillbaka som 1969, många år innan undertecknad föddes och faktiskt så länge sedan att man nyligen fann delar av bandets första studio i de berglagren som härstammar från Juraperioden i vår jords historia. Man har kunnat kol14datera bandets debut Very ‘eavy, Very ‘umble till 1970, en av hårdrockens milstolpar. Mest känd är dock kanske albumet Demons & Wizards från 1972, en skiva som bland annat givit namn till ett band, men som också innefattar den ikoniska Easy Livin’ som jag tror de flesta faktiskt hört. Kanske också är värt att nämna att bandet sålt över 30 miljoner skivor och spelar över hundra spelningar om året i mängder av länder av länder och för en total publik omkring 150’000 personer vilket skulle innebära att bandet spelat för ett antal miljoner människor under sin långa karriär. Meritlistan är onekligen imponerande.
För er som nu inte har en aning om hur detta klassiska och ikoniska band som var ett av de där banden som fanns där under min uppväxt, inget av de jag gillade bäst men de fanns där, låter så kan jag försöka förklara. Det är hårdrock som präglas väldigt mycket av orgel i bakgrunden, ni vet den där Hammondorgeln som är så klassisk inom hårdrocken, den har ett stort utrymme hos Uriah Heep vilket förstås är en kvarleva sedan Ken Hensley var hjärnan i bandet. Uriah Heep anno 2011 har dessutom ett tungt rocksound som är väldigt rent och snyggt, sångaren Bernie Shaw har en rätt klassisk rockröst och är väldigt tonsäker. Progressiv rock/hårdrock/metal kanske man kan säga, och glöm inte orgeln. För er som känner Uriah Heep kan jag också vara påpeka att det låter som att bandet gått tillbaka till det tidiga sjuttiotalet när det gäller låtstilen, soundet och strukturen, dock med en mycket fräschare produktion.
Inledande låten och tillika första singeln som kommer som video så småningom heter Nail on the Head och för den ordvistige förstår man att den slår huvudet på spiken när det gäller denna skiva, den är ganska representativ för skivan samtidigt som den har ett lite eget sound, vilket för övrigt gäller rätt mycket genom skivan, det är stor variation på låtarna, där alla har ett sound som särskiljer dem från resten av spåren på skivan. Det blir trots detta inte spretigt någonstans utan skivan låter väldigt väl sammanhängande och håller sig trots variationen inom de osynliga ramar som satts upp för densamma, det finns ingenting som man tycker inte passar in eller som känns märkligt.
Jag har en mindre invändning mot att skivan är knappa femtiotre minuter lång, det är trots att variationen är stor och låtmaterialet är starkt lite för mycket för att det ska kännas helt perfekt. Med det sagt skulle jag dock ha väldigt svårt att välja bort något av spåren så jag förstår att skivan slutade där den gjorde men jag skulle nog ändå valt bort titelspåret eftersom det trots allt känns som det minst intressanta på skivan.
Jag måste säga att Nail on the Head verkligen slår huvudet på spiken, det är en fantastisk inledning och ett riktigt bra spår, den patetiske kanske skulle säga att den är tjatig men i så fall är den det på samma sätt som Radio GaGa eller någon annan utmärkt låt som den korkade kallar simpel och tjatig. Faktum är att refrängen upprepas rätt mycket men samtidigt finns där så mycket annat än det så den känns inte tjatig trots att jag hört den så många gånger nu.
Ett annat spår värt att nämna extra mycket är egentligen de flesta men ett annat spår som verkligen fastnar är rockiga T-Bird Angel som rockar på stenhårt med riktigt bra tempo och riktigt skön attityd, en riktigt grym rocker som helt klart är värd att sätta som en nästa singel kanske om det skulle vara aktuellt. Avslutande Kiss of Freedom är också riktigt bra och tar en tillbaka till det tidiga sjuttiotalet på riktigt, med det undantag att den har ett sound som är mil bättre förstås.
Jag måste säga att Uriah Heep med detta album verkligen slår huvudet på spiken, om och igen med tanke på att de med Into the Wild skapar ett album som jag bör tilltala både nya yngre fans och den gamla fanbasen. Det är en skiva som på något sätt både förnyar bandet samtidigt som den håller fast vid vad bandet en gång var, det är imponerande att lyssna och sedan minnas att detta band består till största delen av fornlämningar som mina föräldrar lyssnade på när de var unga, och det var riktigt länge sedan. Jag minns dem själv med omslaget till Fallen Angel och det där med ormen som jag inte minns vilket det är men det omslaget minns jag som häftigt. Into the Wild är ändå allt det där jag önskade att Uriah Heep skulle vara, det spelar ingen roll att det bara är Mick Box som är kvar sedan 1969, bandet låter som Uriah Heep en gång gjorde, men samtidigt låter de mer moderna.
Med risk för att upprepa mig själv: med denna skiva slår Uriah Heep verkligen huvudet på spiken, en riktigt, riktigt bra skiva. Suveränt Uriah Heep!
HHHHHHH
