Band:
syriaK : Guitar / Vocal
Artagoth : Guitar / Vocal
Borboën : Violin
Chaoth : 9 Stringed Bass
Leïlindel : Vocal
Landryx : Drums
Discography:
Utopia (1999)
_we Invaders (2003)
In a Flesh Aquarium (2006)
Guests:
Info
Released 2011-10-07
Reviewed 2011-09-04
Links:
unexpect.com
myspace
youtube
Att försöka sig på att beskriva detta band i ord är ungefär lika enkelt som att gräva en tunnel genom Hallandsåsen med en tandborste. Att säga att det är galet känns som rätt ord, influenser från alla håll kommer och går i ett rasande tempo och jag tycker nog att man kan säga att det är varierat eftersom de flesta spår på albumet innehåller mer variation än Iron Maiden visat upp under hela sin karriär (det finns en interlude som inte är sådär jättevarierad, därav de flesta spår och inte alla). Det förekommer pampiga körer, klassiska arrangemang, stråkar och det tillsammans med avgrundsvrål, massiva riff och tunga tongångar. Jag tror faktiskt att tandborsten genom Hallandsåsen lockar mer än att försöka fortsätta denna beskrivning. Albumet har en modern och polerad produktion som inte stjäl någon fokus från det musikaliska, det har elva spår och tar dig femtiofem minuter att ta dig igenom.
Galet, progressivt, kvinnofrontat (åtminstone delvis) och det uppskattas av Mike Portnoy, då måste det ju vara något för mig som gillar komplex och spännande musik. Det hela inleds med ett spår som heter något så spännande som Unsolved Ideas of a Distorted Guest, det är ett spår som inleds intressant och allt känns positivt till ett grymtande parti där en grävling sjunger samtidigt som han gräver ett nytt gryt med hjälp av en tandborste. Därefter väntar jag på nästa spår och jag tycker att detta är den generella bilden jag får av detta album. Det är bra i etapper för att sedan tappa allt, The Quantum Symphony som jag hade precis när jag skriver detta är bara ett exempel där det kommer en snygg refräng eller vad det är för att sedan övergå i lite grymtande och sedan ett lugnt parti och sedan ett dumt parti och även om bandet sköter sina övergånger med fin precision i de flesta fallen så kan ett bra parti bytas mot ett totalt misslyckat och det är just det som är problemet. Jag säger inte att bandet borde hålla tillbaka men det bör finnas en röd tråd som är sammanhängande hela tiden och som inte kapas ibland och ersätts med en grön för att sedan bytas till en gul och tillbaka till röd, vissa spår känns som en tunnel där de skulle mötas halvvägs med sina tandborstar från varsitt håll men de bestämde sig för att avbryta med en meter kvar mycket till förvåning för den som körde det första tåget och dess brinnande passagerare.
Jag tycker att bandet gör mycket rätt genom detta album och det finns bra melodier och stämningar men ibland är det som att de fått för sig att ju mer osammanhängande något är, desto bättre är det. Jag kan dock säga att så inte är fallet, det som stör mig absolut mest med detta album är att alla låtar innehåller en massa omotiverade avbrott som gör att det känns osammanhängande. Trots dessa brister är Unfed Pendulum nog det bästa spåret tillsammans med Silence this Parasite trots att de tydligt innehåller dessa problem men de innehåller också väldigt spännande låtar.
När allt kommer omkring dock känns inte detta som årets progressiva höjdpunkt, långt därifrån om jag ska vara ärlig och jag ger bandet ett starkt godkänt för sin påhittighet och spännande idéer men efter 25 genomspelningar får det räcka och jag tror att jag aldrig kommer att spela albumet igen. Kanske kan de bygga utifrån en mer solid grund nästa gång, det fungerar aldrig att bygga en skyskrapa på en tandpetare vilket är vad Fables of the Sleepless Empire är.
HHHHHHH
