Band:
Jakob Samuel - vocals
Pontus Egberg – bass
Christian Lundqvist - drums
Henrik Bergqvist – guitars
Discography:
Metal Will Stand Tall (2006)
Sweet Trade (2007)
Clash of the Elements (2009)
No Quarter (2010)
Guests:
Info
Produced by Mats Valentin
Mixed by Tobias Lindell
Released 2011-04-15
Reviewed 2011-04-02
Links:
poodles.se
myspace
youtube
frontiers
Performocracy är pudlarna fjärde studioalbum och bär en titel som är en sammansättning av orden perform och ocracy vilket förstås inte är helt rätt men innebörden skall vara att det är att styra (regera) med uppträdande (performance) eller något i den stilen, det var svårt att minnas av italienarna surrade om i sin pressinformation. Denna skiva är musikaliskt ganska lik sina föregående skivor så man kan säga att det är en ganska väntad valp faktiskt. Detta innebär att det är musik av stilen AOR vilket betyder melodiös rock med tydliga refränger och en väldigt polerad ljudbild. Produktionen signerad Mats Valentin är välpolerad som en nybadad Tax och den får fram dessa refränger väldigt ofta.
Precis som alla andra skivor jag hört i mitt liv inleds denna skiva med spår ett, vilket är ett spår som jag snabbt glömmer om jag ska vara helt ärlig. Jag kan väl ändå tillstå att detta spår indikerar ganska väl vad denna valp har i lager för den som är villig att koppla in den i sin musikspelare. När vi sedan kommer till andra spåret så blir det mycket roligare, faktiskt så roligt att jag tycker att det är riktigt bra men nästa spår är ännu bättre så jag glömmer det andra och koncentrerar mig på det spåret som kallas Father to a Son som är det bästa spåret på skivan faktiskt. Det har sköna melodier, bra refräng och allt det där som jag gillar med genren och jag tycker att det är lite synd att skivan inte har fler spår av den kalibern, dvs fler spår som får hundarna att vifta på svansen.
Det finns ett spår till där vissa hundar nog viftar en del på svansen och det är det näst sista på mitt exemplar men tydligen det sista eftersom det sista på mitt exemplar är ett bonusspår. Det spåret som inte är det sista men ibland är det heter i alla fall Into the Quiet Night som också har en väldigt skön känsla och riktigt bra melodier, inte alls det där skällandet som finns i många av spåren, här är det mer ett rytmiskt ylande kan man nog säga.
Förutom dessa nämnda svansviftare måste jag nog ändå säga att de flesta spåren på skivan är ganska alldagliga, mycket som en överviktig Golden Retriver snarare än än mer energisk och pigg Mallinois, det kanske faktiskt är så att de håller sig i pudelträsket med sin ganska simpla och alldagliga, välpolerade melodiösa rockmusik.
På alla sätt är detta mycket välgjort på det ljudmässiga planet, ljudbilden är imponerande, låtarna har refränger som är lätta att sjunga med i och så vidare. Det finns dock några men som inte kan överses så enkelt, först och främst är många av spåren väldigt alldagliga med en struktur och också melodi som låter som allting annat som gjorts i genren och även om det är bra så känns det mest som något som snurrar en gång och man tycker inte illa om det men det är samtidigt ingenting man gärna väljer att lyssna på. Skivan är dessutom lång, mitt ständiga irritationsmoment, över 50 minuter av spår som påminner väldigt mycket om varandra blir för långt och det mesta jag minns med den skivan är att jag alltid väntar på att den ska ta slut, vilket förstås aldrig heller är positivt. För det tredje är sångaren inget vidare, mannen med två förnamn har ingen röst som tilltalar mig alls, han känns mest som Ville (min mors hund) när han blir lämnad ensam (ett aldrig upphörande skällande och pipande) och stör mig mer än han tilltalar, visserligen ska det nämnas att han är bra i de spår jag räknat upp som bra.
Skivan räddas av de riktigt bra spåren och de spåren är riktigt bra dessutom men på det hela taget är det en skiva som känns mest som en parentes eller en överviktig Labrador beroende på vilken liknelse man gillar bäst.
HHHHHHH
