Band:
Jon Foreman
Tim Foreman
Chad Butler
Jerome Fontamillas
Drew Shirley
Discography:
1997: The Legend of Chin
1999: New Way to Be Human
2000: Learning to Breathe
2003: The Beautiful Letdown
2005: Nothing Is Sound
2006: Oh! Gravity.
2009: Hello Hurricane
Guests:
Info
Neal Avron - producer
Mike Elizondo – executive producer
Adam Hawkins – engineer, mixing
Released 2011-09-28
Reviewed 2011-09-16
Links:
switchfoot.com
myspace
youtube
atlantic
Alternativrock kallas de ibland, gitarrdriven rockmusik med lite punkiga inslag och lite inslag av pratsång och så vidare. Oklanderligt producerad med en ljudbild som är modern, ren och snygg. Sångaren håller mest till i ett mellanregister och låter lite som en ganska typisk rocksångare som vi kan höra i många av de äldre rockbanden, han har definitivt ingen röst som står ut. Vice Verses är hyfsat varierad genom de tolv spåren, de har en ljudbild de håller sig till men det förekommer många variationer i låtuppbyggnader och melodier. Ganska energiskt kan också tilläggas och om det är musik för den tänkande människan så har de gått för ett simplistiskt tänkande eftersom det knappast kan sägas vara en utmanande typ av musik att lyssna på eftersom den är ganska rakt på utan några direkta konstigheter. Som jag redan nämnt har albumet tolv spår och det tar något över femtio minuter att spela sig igenom alla dessa spår men eftersom ett av spåren jag fick i min promo bara innefattade halva spåret innan det spårade ut hade jag bara elva.
Jag ska börja med att vara helt ärlig och säga att Switchfoot är riktigt dåliga när de sänker tempot, när jag hör de spåren vill jag hellre lyssna på den fantastiska sången från en elektrisk sticksåg som sågar itu ett snörasskydd som inte fästs ordentligt i en sågbänk. Jag tror att detta beror på att de har en sångare som inte håller måttet för lugnare musik då han artikulerar ganska dåligt och saknar den finstämda känsla som behövs för sådana låtar. Bäst blir bandet istället när bufflar på med lite halvsmutsig rockkänsla som i till exempel singeln Dark Horses som tillhör de absolut bästa spåren på albumet. Sedan måste jag också framhålla Selling the News som bryter av snyggt med talsång och en klämmig refräng, inledande Afterlife tillhör också albumets stora höjdpunkter medan titelspåret troligen är det sämsta spåret på hela albumet.
Överlag är det ändå rätt bra, ingenting fantastiskt eller egentligen nyskapande på något sätt. Jag skulle säga att det är ett album som känns ganska trött men till stor del räddas av ett oklanderligt utförande, låtmaterialet är albumets svaghet medan energin och ljudbilden är dess styrka. Jag kan dock konstatera att jag inte är speciellt imponerad av helheten med detta album men styrkan i de finaste delarna är riktigt bra så det lämnar mig lite ambivalent i min inställning till har jag ska sätta betyget. Men det är för mycket tråkigt och nedslående material för att jag ska ge ett betyg över mitten och likaså är det för mycket bra material för att ge ett betyg under mitten så ett mittbetyg känns mest logiskt så det är vad jag delar ut för Switchfoot.
Visste ni förresten att Switchfoot är en surfingterm som refererar till att man byter stödben ungefär, och det är precis vad man gör när man lyssnar på detta album, kanske inte stödbenet men känsla för den musikaliska kvalitén. Sammanfattningsvis blir dock mitt omdöme att det är ett hyfsat bra album med några riktigt fina höjdpunkter.
HHHHHHH
