Band:
Vocals: Jo Johnsruf
Bass: William Fossheim
Guitars: Nils Stenmyren
Drums Mo: Dyani
Discography:
Debut
Guests:
Info:
Recorden in Hamar with Christian Liljan, Fredrik Ryberg
Daniel Bergstrand: mix and master
Released 2011-05-27
Reviewed 2011-06-28
Links:
myspace
last-fm
metalville
Vad Shraphead gör bortsett från att skaffa fula skivomslag är att skapa modern metal med mycken aggressivitet och liknande. Dock har de valt att avskaffa vrålaren som brukar vara så populär bland många moderna metalband, en sjungandes klart och den andra vrålandes men I Shraphead är det en sångare och han sjunger visserligen aggressivt men vrålande eller morrande eller growlande, vad du nu vill kan inte sägas förekomma i deras musik. Deras musik är också aggressiv med många råare element som kan liknas vid moderna band typ Scar Symmetry eller liknande men med bara en sångare som håller till i vad som i folkmun kallas ett semi-thrashigt sångsätt. 13 spår och femtiotre minuter får vi av den musiken från Shraphead.
Men är Shraphead bra då? Vad duger deras debutskiva till? Kommer de bli nästa stora band? Kan du rekommendera Shraphead?
Ja och nej. deras debutskiva kan användas till mycket, glasunderlägg för den som gillar det, rudimentär spegel, mall för cirklar, för att nämna lite. Ingen aning. Klart jag kan, jag kan också rekommendera Endstille eller ett pistolskott i näsan, frågan är ju vad i vilken kontext jag ska rekommendera dem.
Musikalsikt när jag lyssnar på Blind & Seduced, tycker jag att den är väldigt trevlig och bra. Det lustiga är dock att deras musik är lite grann som att blåsa skallen av någon så att blod och hjärnsubstans hamnar på en klotterresistent glasfibervägg, det mesta bara halkar av och inte särskilt mycket finns kvar på väggen. Om vi metaforerar hjärnsubstansen, blodet och väggen så blir det så att om du lyssnar på Shrapheads musik försvinner det mesta av den ur ditt medvetande så snart det tar slut. Det lilla som finns kvar kan sammanfattas i ett ord: karusell.
På något sätt är detta album en typisk fyrapoängare eftersom den är bra men samtidigt finns där inte speciellt mycket som stannar hos mig som lyssnare, det är bra men samtidigt lätt att glömma direkt för att göra det övertydligt. Kanske är sången lite enformig men jag tror inte det och jag tror inte heller att låtarna är totalt intetsägande men på grund av någonting i samspelet mellan sången och musiken uppstår en form av kognitivt vakuum och ingenting stannar kvar, som att tryckutjämningen mellan det kognitiva vakuumet och syret utanför gör att allt medvetande om Shrapheads musik sugs rakt ut ur detsamma och sprids i luften som om det vore ingenting. Jag har egentligen ingen aning varför det är så, rent ideologiskt spelar de musik som jag borde gilla någotsånär men Shraphead lyckas inte hitta det där som trycker på precis rätt knappar.
Så när jag ska sammanfatta det hela kan jag bara säga att det är som en sväng runt karusellen, det enda du minns någon timme efter är att du åkt karusellen inget mer och den saken gäller som jag redan nämnt detta norska band. Jag gillar deras stil och allt men de lyckas inte riktigt gripa tag i mig och effekten blir exakt densamma som att slänga blod och hjärnsubstans på en klotterresistent glasfibervägg.
Karusell!
HHHHHHH
