Recension Sebastien - Tears of White Roses 2010

Det kan inte vara lätt att komma från samma land som Skoda och Budweiser och försöka vara ett seriöst musikband, men det är det dilemma Tjeckiska Sebastien brottas med. Som ett av få hårdrockband från det ofta bortglömda landet i centrala Europa är det väldigt roligt att få en skiva som 'Tears of White Roses' eftersom det är en på många sätt positivt överraskande skiva som visar prov på många dolda talanger i det lilla, lilla landet. Visst känner vi väl alla till Tjeckens framgångar i hockey, men att det fanns ett musikaliskt kunnande i detta land var nog nyheter för dem flesta. Så, vad kan vi förvänta oss av detta band egentligen?

Innan Sebastien blev just Sebastien kallade sig detta band Navar och släppte ett album och en EP. Anledningen till namnbytet kom när halva gruppen byttes ut mot nya bekantskaper och det blev lite av en nystart för bandet. Och nu är alltså debuten ute i butik, en fullängdare med en kvinna på framsidan kallad 'Tears of White Roses'. Och nej, jag förlöjligar inte omslaget - jag tycker det är ett av de snyggaste skivomslagen jag sett på länge!

Den här typen av musik ligger någonstans i gränstrakterna mellan traditionell hårdrock och andra vågens power metal (dvs den som hade sin storhetstid för tio år sedan). Musiken låter lite som en Ferrari - som en blandning av skönhet, tekniskt kunnande och inte alltid fullt praktiska lösningar pga allt för mycket passionsrelaterade kompromisser. Det går fort och det finns en form av extasliknande njutbarhet i vad som går att höra och ta del av från bandet, men det känns samtidigt en aning slarvigt ihopsatt och inte alls sådär fantastiskt perfekt som en första anblick kan ge skenet av. Man kan nästan tänka sig att den här skivan likt en Ferrari också mest kommer stå på skryt, väl synlig i ett glasat garage där folk kan se men inte röra och där du som äger den är för rädd om skivan för att spela den, trots att du vet att du kommer älska det varje gång du gör det. Men en sådan tanke känns ju ganska bisarr. En skiva kostar inte miljonen i inköp som en Ferrari - och jag tror faktiskt inte att man kan imponera på särskilt många med att säga "Jag har en Sebastienskiva" som du kan med att säga "jag har en Ferrari". Men det kanske bara är jag.

Så, vad har den här skivan som gör den mer vettig att äga än en Ferrari? Ja, till att börja med är det en skiva du med största sannolik kommer spela mer än du kör med en Ferrari. För det andra är det en skiva som kostar betydligt mindre. Det är en skiva som skryter med ett fantastiskt kristallklart ljud, blandad musik av hög kvalité och låtar som kan beröra. Jag har svårt komma på något specifikt band som Sebastien direkt påminner om, men det betyder inte att deras musik är jätte unik. Vad det däremot betyder är att det inte är tal ett plagiatband som hämtar alla ägg från samma höna och med dem kycklingarna sedan ska försöka föda upp en ny hönsgård. Sebastien står betydligt stadigare på sina egna ben och dessutom kan man verkligen berömma dem för en fin lista av gästmusiker som gjort sitt inlägg på skivan.

Det finns fyra-fem låtar på skivan jag verkligen tycker är fantastiska men tyvärr finns det också en tre-fyra låtar jag tycker är tråkiga och låter som löpande band-produkter, dvs någon form av massproducerad sak som saknar riktiga kvalitéer. Som saknar hjärta och känsla. Överlag är det dock bra musik som åtminstone tilltalar mig. Låtarna som gör mest väsen av sig är inledande Musee du Satan Rouge, Dorian, Remiel in Flames, Tears of White Roses och Fields of Chlum (1866 A.D.) som alla är riktigt sköna låtar. Även här finns det dock lite passionsblindat Italienskt slarv inblandat i det hela som gör att dessa låtar som skulle kunna ha varit några av de bästa låtarna som gjordes 2010 blir bra, riktigt bra, men inte sådär bäst som de hade potential att vara. Kanske är det oerfarenhet? Kanske är det att de har Italienare gästandes skivan, i vilket fall som helst är det så nära en succé man kan komma utan att nå dit.

Så till den som gillar en lite mer storslagen power metal-platta och som vill ha musik som är som en Ferrari - ja då har ni hittat rätt i dessa Tjecker. Det låter kyrkligt, kraftfullt och passionerat. I sina bästa stunder är skivan uppe och nuddar på sexan, men det finns någon låt för mycket som inte håller uppe kvalitén tillräckligt bra, speciellt mot slutet. Hur som helst så är detta en vit ros som är planterad så att vi alla kan njuta av den.

HHHHHHH

Sebastien Tears of White Roses

Sebastien
Tears of White Roses