Band:
Sebastian bach (Vocals)
Nick Sterling (Guitars)
Bobby Jarzombek (Drums)
Discography:
With Skid Row:
Skid Row (1989)
Slave to the Grind (1991)
B-Side Ourselves (EP 1992)
Subhuman Race (1995)
Subhuman Beings on Tour (EP 1995)
Hi-Five (EP 2005)
With The Last Hard Men:
The Last Hard Men (1997)
Solo:
Bring 'Em Bach Alive! (1999)
Bach 2: Basics (2001)
Finding My Way (EP 2005)
Angel Down (2007)
Guests:
John 5 (Guitars on 3)
Info
Bob Marlette (producer)
Released 2011-09-27
Reviewed 2011-08-26
Links:
sebastianbach.com
myspace
youtube
frontiers
Förra skivan släpptes på min 23-års dag och både jag och Bach har blivit nästan fyra år äldre sedan dess. I hans fall innebär det att han numera är 43 men på den här skivan känns hans röst identisk med den som gastade ut Youth Gone Wild och I Remember You för nästan 23 år sedan och skönsjöng powerballaden 18 And Life - en låt som jag tycker alla borde lyssna på minst ett par gånger i livet. 'Kicking & Screaming' bjuder på samma goda Bachpipa som alltid och gubbens röst låter lika arg och hård som en uppretad grävling, precis som alltid. Hans röst är lite som Axl Rose borde låta om inte Axl Rose fått för sig att sjunga genom näsan istället för munnen. Skivan är generellt sett ganska hård och arg - uppretad som en valross som fått hicka eller ett bi som blivit nekad av ett prostituerat hon-bi pga utseende. För skivomslaget måste jag verkligen säga BLÄÄÄÄ om. Snacka om att kasta bort uppenbara konstnärstalanger på att göra ett skitfult omslag.
Omslaget är fult men det betyder inte att hela paketet är det. Produktionsmässigt, ljudmässigt och mixmässigt låter det allt annat än fult. Det låter starkt och örfilsaktigt uppseendeväckande. Bachs röst kommer rakt in i dina öron, kastar ut ditt öronvax och parkerar sig sedan i fåtöljen framför tvn där och lämnar inte förrän de närmare 52 minuter som skivan varar är slut efter att ha suttit och gottat sig med tvn på högsta volym. Gitarrerna kastar skallen fram och bak som om du blivit placerad i en målarfärgsblandare och rytmsektionen får dina fötter att stampa i marken taktsäkert och som om det vore helt normalt att sitta om stampa i golvet i fyra fjärdedelstakt. Vilket det naturligtvis inte är, gör du det offentligt framstår du som en totalidiot - så en negativ sak med denna skiva. Uppenbarligen får du passa dig då du spelar den offentligt på samma sätt som du får passa dig för att bedriva häxbränning offentligt, eller vad fan det nu är Bach gör på skivomslaget.
Jag gillar 'Kicking & Screaming' och jag tycker skivan bockar av hela min önskelista sakta men säkert: Bra produktion med bra ljud, bra instrumentala insatser utan att göra för stor grej av faktumet att de kan spela, bra sång utan att göra för stor grej av att han kan sjunga, välskrivna låtar som inte påminner allt för mycket om sådant vi redan hört hundramiljarder gånger och sköna melodier som gör det intressant att lyssna vidare. Det är egentligen bara en sak som Bach inte lyckas bocka av… och det är nog det ni ser mig klaga på oftast om ni läser mina recensioner (förutom produktionen) - längden. Hade jag fått som jag ville skulle skivan vara slut efter knappa 38 minuter, efter låt 10: kraftballaden Dream Forever, tyvärr återstår då en kvart med låtar som inte kan förklaras som annat än låtar vi redan hört på den här skivan.
52 minuter är egentligen inte för långt för att vara en bra och intressant skiva och 13 spår borde inte vara några bekymmer för en av sleazens absolut starkaste röster att hålla klassen uppe under. Men de sista tre låtarna har jag märkt att jag väldigt mycket tenderar att "glömma bort". Och det är inte smickrande för den gode Sebastian. Inte så att det är något direkt fel på låtarna i sig, men de känns lite kaka på kaka. Här har vi blivit serverade en jätteläcker platta under tio låtar och 38 minuter men det är bara intressant så länge och i så stora doser. För mycket av det goda är fortfarande för mycket, hur gott det än är. Stympa sista kvarten och den här skivan skulle ha minst ett H till i sin titel!
I 40 minuter är det här en av årets tveklöst mest intressanta skivor. Tio av den här skivans låtar är tio av det här årets höjdpunkter. Men som sker allt för ofta blir det bara lite för mycket av det och det förlorar mer än det vinner på det. Jag vet att i vår moderna tid med nedladdning och möjligheten att på ett annat sätt välja ut och välja bort behöver vi inte ta alla 13 låtar. Vi är också bundna till att vänta längre mellan skivorna eftersom det blivit så befängt att det är turnerandet banden tjänar pengar på nuförtiden, inte skivförsäljningen som genereras av det och det innebär långa turnéer. Men… vilken låt ska man välja bort från 'Kicking & Screaming'? Alla låtar är ungefär lika bra. Dilemmat blir således någonting helt annat. Och det är det dilemmat som får mig att stanna på fem. En fantastisk skiva, det bästa soloalbumet av Sebastian Bach, tveklöst, enligt mig. Den är tyvärr bara lite för lång.
HHHHHHH
