Band:
Kent Norberg (V & G)
Hans Gäfvert (Kb & samples)
Chips Kiesbye (V & G)
Heikki Kiviaho (B)
Michael Solén (D)
Discography:
Wanna Start A Fire! (1986 som Sator Codex)
Slammer! (1988)
Stock Rocker Nuts (1990)
Headquake (1992)
Barbie-Q-Killers vol. 1 (1994)
Stereo (1995)
Musical Differences (1998)
Basement Noise (2006)
Guests:
Info
Released 2011-02-25
Reviewed 2011-02-12
Links:
sator.se
myspace
wild kingdom
Sator låter på många sätt fortfarande väldigt mycket tidigt 90-tal på ’Under the Radar’. Gitarrerna känns 90-tal, låtuppbyggnaden känns 90-tal och stilen i allmänhet känns 90-tal. Det verkar som Sator missade att det gick tio år på 00-talet när man slår på ’Under the Radar’ och jag ska vara så radikal och säga att det faktiskt känns ganska olikt bandet att vara så enkelspåriga. Min bild har alltid varit att detta band, som släppte sina första skivor i mitten på 80-talet som knappt 20-åringar, att de varit unga och hängt med i tiden, även om deras musik överlag hållit sig någorlunda inom samma ramar. Nu har bandet hunnit upp i 45 års-åldern och som den andra skivan släppt de senaste 13 åren är det nog så att Sator bara inte hänger med längre. De har väl liv utanför musiken nu med familj och hem att sköta och då blir det lätt så att musiken stannar kvar där den var… eller så vill de leva lite på flödet de fått med I Want to Go Home och fortsätta lite på den känslan? Ja… kanske en blandning av de båda.
Min spontana reaktion när jag spelar ’Under the Radar’ är att den känns minst 15 år äldre än den egentligen är. Allt från ljudbild och ljudkvalité till hur musiken och sången faktiskt låter är som hämtat från första halvan av 90-talet. Det är galopperande gitarrer, rock ’n’ roll melodier och enkelhet i sin uppbyggnad. Skivan känns inte alls färsk utan mer som något bandet letat upp bland sina osläppta spår. Sången känns skrikig och opolerad, vilket är samma sak som upplever jag med produktionen – skrikig och opolerad. Jag tycker inte man direkt inbjuds in i skivan, mer än möjligtvis av att Your Up Gets me Down som inleder skivan är riktigt skön. Annars tycker jag den är som en motpolad magnet – den slingrar sig och vänder sig för att undvika att komma till en. Vill man ta till sig skivan behöver man verkligen jobba för det och det känns helt fel, tycker jag. Dessutom saknas hitlåtar som verkligen sticker ut från resten. Jag hittar en, och den ligger sist. Och är en ballad. Knappast så som vi vill höra Sator spelas offentligt.
Skivan går överlag i ett ganska kvickt tempo. Det är bra ös och bra fart på Sator fortfarande, men det blir så enformigt och statiskt efter att första låten ebbat ut. Först mot slutet när låtar som We’re All Gonna Die! och den avslutande Love Bells kommer hittar man igen något i den här skivan som verkligen känns energiskt, levande och på. Skivan känns kort och är mycket riktigt kort, ca 37 minuter, och det är där mycket av skivans behållning ligger. Låtarna är ganska tråkiga och musiken ganska lik hela skivan igenom, men tack vare att den klockar in så pass fort känns det ändå som att man kan sätta den på repeat ett par gånger. Tyvärr är det då man upptäcker skivans svagheter. Spelar du skivan om och om igen tre-fyra gånger är du så less på den så att det inte är sant.
Jag gillar Sator, det är ett band som har bjudit på mycket fint genom åren och även om det varit lite tyst om dem de senaste tio åren så visar de på ’Under the Radar’ fortfarande prov på att de i allra högsta grad lever. Tyvärr gör dem det alldeles för lite. Större delen av ’Under the Radar’ kunde de gärna låtit bli att släppa, men topparna är ändå så starka att denna skiva utan tvekan fortfarande är stabilt på godkänt. Istället för att själva ställa sig under radarn tycker jag Sator borde ha använt radarn till att leta rätt på några fler låtar som håller samma klass som topparna här, för då hade det verkligen inte varit annat än en ny succé att vänta.
HHHHHHH
