Band:
Jay Buchanan – vocals
Scott Holiday – guitars
Robin Everhart – drums
Michael Miley – bass
Discography:
Before the Fire (2009)
Guests:
Info
Produced by Dave Cobb
Cover art designed by Storm Thorgerson
Recorded & Engineered by Pete DiRado
Mixed by Mark Rains
Mastered by Pete Lyman
Released 2011-06-24
Reviewed 2011-07-11
Links:
rivalsons.com
myspace
earache
För mig speglar inte omslaget det musikaliska speciellt väl då det snarare handlar om rock/hårdrock som speglar en tid som sedan länge passerat. Om vi bara talar om reflektioner och speglingar känns omslaget okej men aspekterna är fler än så och de musikaliska aspekterna speglar som sagt inte de konstnärliga. Det rör sig i rockmusikens värld med en ljudbild som förnimmer mer om sjuttiotal än nutid, jag tänker Led Zeppelin eller något i den stilen. Produktionen känns också den lite som den vore från en svunnen tid, hela albumet andas av en tid som passerat, en lätt romantiserad bild av en tid som lämnat oss sedan länge känns som en bra beskrivning. En positiv aspekt med detta är förstås att albumet inte sträcker sig längre än 31 minuter vilket utan bekymmer kan rymmas på en vinylskiva. Med andra ord kan jag säga att det mesta med detta album reflekterar något som varit, en romantiserad bild av en svunnen tid.
Jag har sett nästan enkom positiva omdömen för detta album, något som får mig att undra om recensenterna är drömmande nostalgiker snarare än kritiker. Givetvis kan det förstås handla om ett riktigt bra album, därom råder det inga tvivel men självklart kan deras romantiserade bild av deras ungdom också spela in i hur de bedömer ett album. Jag personligen tycker att detta album är bra, det finns goda spår som sätter sig i medvetandet och så vidare. Jag gillar också den energi bandet bjuder på, och trettioen minuter är inte för långt ens om man försöker få det att framstå som det.
Vissa reservationer har jag dock fått fram, jag tycker att det känns lite daterat trots att det släpps nu och det kan aldrig ses som en positiv känsla. Dessutom tycker jag att det känns som att bandet inte direkt anstränger sig för att staka ut en egen väg, visst att kopiera musiken från sjuttiotalet kan anses som egensinnigt men det är knappast sådär överdrivet utmanande att skriva låtar i samma stil som redan gjordes för många år sedan. Jag gillar inte heller alltid sången, i vissa låtar är det riktigt bra medan det i andra är rätt trist faktiskt.
Även om jag nu luftat dessa reservationer är känslan ändå positiv eftersom Rival Sons skapat ett album med bra spår även om de bara utnyttjat en mall som funnits sedan tidigare och satt till sina egna melodier och texter tycker jag att de lyckas väl med sin musik. Pressure and Time tar oss tillbaka till sjuttiotalet på ett sätt som gör att vi nästan glömmer i vilket årtionde vi befinner oss. Ändå vill jag hellre se att band faktiskt söker nya egna riktningar än att bara göra något som någon annan tidigare gjort och därför smolkas bägaren något för Rival Sons och deras andra album, jag har inte hört det första men om det är i samma stil så är nog känslan densamma för den.
Så mitt slutgiltiga omdöme är att Pressure and Time är ett bra album men jag saknar den där känslan av att de skapat något eget, att de sökt en egen väg att gå. En bra skiva men det känns som att jag hört det förr, dock ett extra plus för spåret Burn Down Los Angeles.
HHHHHHH
