Recension Riket - s/t 2011

Det enda vi kan vara säkra på med livet är att vi inte kan vara säkra på någonting med livet. Livet kastar runt oss mer hur det vill än vad vi själva vill och kan påverka. När Stockholmsbandet Riket drog igång och spelade på 80-talet var naturligtvis målet att de skulle bli heltidsmusiker och sedermera ta över världen med sin punkiga rockmusik. Ödet ville dock annorlunda och efter några år ebbade äventyret ut i fyra vanliga liv på livets vanliga ovanliga sätt och det var på något sätt det. Punkt och slut. Tack för kaffet. Handduken i tvättkorgen.

Men så bestämde sig den adlige trumisen Johan Af Winklerfelt att äventyret inte alls skulle vara slut. Äventyret, som bara hade börjat när det tog slut, skulle avslutas värdigt med att bandets inspelningar skulle få landa i ett album innan det var helt över. Och där är vi nu. Albumet är ihopsatt och ges ut av Af Winklerfelt och hans Joe Hann Records och inspelningarna är tagna från bandets bästa tagningar i replokalen. Inga nytagningar, inga nyinspelningar. Detta är autentiskt från slutet på 80-talet - så jordnära och äkta du kan komma. Punk, i sin allra renaste form - kanske? Eller kanske bara bekvämt?

Som sonen till Sveriges första punkare (eller något i den stilen) kan jag dock snabbt konstatera att musiken inte låter särskilt mycket punk. Ljudkvalitén kan kännas lite som tidiga The Doors och The Ramones men musiken i sig känner jag relaterar bättre till band som Smashing Pumpkins och Sonic Youth som med dunder och brak kom och tog över Amerika bara några år senare - fast gjort på ett sätt som går att relatera bättre till 70-talet än 90-talet. Tänk Santana möter Smashing Pumpkins. Säger den beskrivningen dig ingenting? Tänk långa partier med ledgitarrer varvat med ett ständigt driv framåt. Rockmusik utan att bli hårdrock. Sången i sin tur skriker Thin Lizzy - en snubbe som ropar på hjälp från högre makter, låter det som, med en röst som har pondus och karisma men kanske inte allt för fantastiska tekniska kvalitéer alla gånger… eller så har han det, bara det att det drunknar i den undermåliga inspelningsutrustningen. Men jag tycker inte att ljudet är så fruktansvärt kasst ändå för att vara inspelat i replokalen och sedan bara överspelat till CD utan vidare mastering, re-mastering och sofistikerad mixning. Det märks att skivsläppet var mest för skojs skull och inte för att vara en utmärkt och fantastisk skiva men varför inte? Jag har hört betydligt sämre "seriösa" skivsläpp.

I slutänden känner jag att jag faktiskt tycker det är lite synd att den bästa kvalité vi kan lyssna på låtarna i är denna burkiga enmicksproduktion. Det känns som det finns mer i detta material än vad man nu kan höra men även det vi kan höra tycker jag låter intressant för de som gillar nedskakad hårdrock. Jag är kanske inte den här typen av musiks största fantast men även jag känner att det finns ett skönt gung och flöde i musiken. Mina favoritlåtar kommer alla mot slutet av skivan, t.ex. Gershwincovern Summertime som avslutar skivan. Där tycker jag även instrumenten kommer fram mer i ljudbilden än på de tidiga spåren.

Inte en skiva du behöver bry dig om ifall det är dagens superproduktioner med orkestrala arrangemang och en massa datoriserade ljudeffekter som du tycker om att höra, vilket kommer med en ljudkvalité som får grodor att hicka. Men gillar du enkel, rak rock utan komplikationer - varsågod! Riket håller i längden, likt hugget i granit. Danskjävlar!!! (ursäkta, tappade tråden)

HHHHHHH

Riket s/t

Riket
s/t