Band:
Flea – bass, piano, keyboards, backing vocals
Anthony Kiedis – lead vocals
Josh Klinghoffer – guitars, keyboards, six-string bass, backing vocals
Chad Smith – drums, percussion
Discography:
The Red Hot Chili Peppers (1984)
Freaky Styley (1985)
The Uplift Mofo Party Plan (1987)
Mother's Milk (1989)
Blood Sugar Sex Magik (1991)
One Hot Minute (1995)
Californication (1999)
By the Way (2002)
Stadium Arcadium (2006)
Guests:
Mike Bulger – trumpet (8)
Greg Kurstin – piano (9, 11, 12)
Money Mark – Hammond B3 organ (6)
Mauro Refosco – percussion (all except 3, 9, 13)
Lenny Castro – percussion (3, 9, 13), additional percussion (1, 2, 4, 12, 14)
Info
Phillip Broussard Jr. – Assistant engineer
Greg Fidelman – mixing (1, 2, 12)
Jason Gossman – Programming, sequencing & editing
Ryan Hewitt – Engineer
Chris "Hollywood" Holmes – Editing
Sara Lynn Killion – Assistant engineer
Vlado Meller – mastering
Dana Nielsen – Programming, sequencing & editing
Rick Rubin – production
Mark Santangelo - mastering assistant
Andrew Scheps – mixing
Ken Sluiter – Assistant engineer
Additional personnel
Clara Balzary – album photography
Damien Hirst – art direction[31]
Prudence Cuming Associates – album photography
Stephane Sednaoui – album photography
Released 2011-08-31
Reviewed 2011-09-21
Tidigare i år hyllade jag Electric Boys för deras come-back-skiva ’And Them Boys Done Swang’ och det närmaste band jag kan tänka mig till Electric Boys är just Red Hot Chili Peppers. Chilibandet är inte fullt så hårda och deras skivor låter i allmänhet betydligt mer välproducerade och nuförtiden också mer radiovänliga. I början av sin karriär var dock likheterna betydligt mycket större, men med framgångarna har också Red hot Chili Peppers förändrats till ett ljud som placerar sig betydligt mer bekvämt i mittfåran. De senaste albumen har varit ganska mjuka allihopa, till skillnad från det arga, hårda band som förstörde allt som stod i deras väg på scenen under 80-talet och början på 90-talet. De var verkligen vilda då. Det kan man lätt glömma bort när man lyssnar på ’I’m With You’ –en skiva som i grunden har kvar bandets unika karaktär fast med lägre tempo, mindre bas, mindre aggressivitet och inte alls lika vild. Låtarna på ’I’m With You’ är istället i huvudsak lugna, avslappnade, tillbakalutade och sköna att spela oavsett om man har fokus på något annat eller aktivt lyssnar på skivan. Det är småfunkigt, civiliserat och städat. Nästan vackert, lite sambaaktigt mellan varven, fast anpassat för ett kontor, och det är lite som en småbarnsfamilj i ett arkitektritat lyxhus – det kan ligga lite leksaker framme här och där, men överlag är det väldigt konstnärligt tillrättalagt, städat och man vet inte riktigt om man vågar sätta sig på stolarna eller använda köket eller om allt bara finns där för syns skull.
Ljudkvalitén är, bortsett från några partier i första låten då de medvetet förvrängt ljudet, skarpt som en skalpell. Ljudet behöver verkligen inte ta några omvägar in i dina öron utan går med ett kristallklart ljud direkt fram och använder där sitt skalpellvassa ljud att bokstavligt talat skära sig in i huvudet på dig. Mixningen är jag dock en aning besviken på, jag tycker att den annars så dunderhärliga basen inte alls åskar fram så som den brukar på skivan. Istället känns basen undangömd och får bara komma fram på några enstaka spår och leka med de andra instrumenten. Som t.ex. i Factory of Faith och Ethiopia, några av skivans bästa spår. Jag minns väl vilket ljud det var i källan det var på 90-talet när ”Flea” kunde göra spelningar helt näck bakom basen. Skulle han göra något sådant efter den här skivan skulle jag verkligen tappa hakan. Det här känns sofistikerat och propert nästan, de har t.o.m. slängt in lite pianopartier och saker som trumpet och Hammondorgel, och de förekommer inte alls bara i balladerna. Det kommer lite överallt. Likaså alla dessa vackra partier i lägre tempo med melodiös sång och liknande sofistikerade inslag. Jag känner igen bandet men de känns inte alls som samma band som de var förr… men det spelar ingen större roll för mig - det här låter riktigt bra ändå!
Red Hot Chili Peppers har alltid varit ett unikt band med sådan energi och känsla. På ’I’m With You’ verkar det som bandet stadgat sig, lugnat ner sig och bara behållit känslan från tidigare. Jag kan absolut njuta till lugna, nedtonade låtar som Annie Want’s A Baby och Did I Let You Know, även om jag kanske i grunden är mer fan av snabbare och rockigare Look Around och Dance.Dance.Dance. Bandet har en ny gitarrist i uppställning, men jag tror inte det har haft någon direkt påverkan alls på bandet om jag ska vara ärlig. Jag tror bandet hade hamnat här oavsett om Frusciante varit kvar eller ej. Visst, gitarrerna låter mesigare än någonsin, men så gör även trummorna, basen och tempot. Det är helt enkelt ett Red Hot Chili Peppers som köpt villa i förorten och skjutsar sina barn till fotbollsträningar och hjälper dem med läxläsning snarare än de bråkiga 20-åringar som vandaliserade vartenda uteställe i Los Angeles. Visst har Red Hot Chili Peppers alltid haft lugna låtar, men nu är det nästan hela den timmeslånga skivan och bas liksom gitarr låter betydligt mjukare. Ett red Hot Chili Peppers anpassat för att större delen av deras publik nu börjat närma sig 50 eller mer.
Som skiva är detta en riktigt bra, skön skiva. Som en Red Hot Chili Peppers-skiva är det lite av en besvikelse. Inte p.g.a. bristande kvalité, utan p.g.a. bristande tyngd och energi mot vad vi är vana vid. Vad det absolut kan kallas är utveckling, framsteg eller sidsteg, men detta känns som en ny fas i detta bands karriär. Blir du besviken, lika lycklig som alltid eller ännu gladare nu än någonsin? Finns bara ett sätt att ta reda på det…
HHHHHHH
