Band:
PATRIK JANSSON - GUITAR, VOCALS & PERCUSSION
HENNING AXELSSON - ORGAN & PIANO
PER ENSTEDT - BASS
FREDRIK HARTELIUS - DRUMS
Discography:
Debut
Guests:
Info
Christoffer Wetterström and Patrik Jansson (recording & mix)
Released 2011-03-11
Reviewed 2011-01-24
Links:
patrikjanssonband.com
myspace
Det gamla Hammondorgelsoundet på keyboarden, rockabillygitarrerna och Bob Dylan-osande användning av munspelet är saker jag bara har väldigt svårt att ta till mig i kombination. Produktionen låter som en 70-talsskiva och ikoner som Gary Moore, Deep Purple och redan nämnda Bob kommer automatiskt upp i huvudet på mig. Inte för att jag tror Patrik och hans band kommer uppnå samma ikoniska framgångar som dessa, utan för att det låter som om han lyssnat väldigt mycket på dessa när han och bandet skrivit och spelat in detta.
Som jag nämnde tidigare är stilen inget jag direkt automatiskt fastnar för och PJB är inget undantag – i mina öron är det tråkig musik mixad på ett tråkigt sätt. Basen påminner om huvudvärk, keyboardspelet ger mig detsamma och gitarrerna är fruktansvärt jobbiga att lyssna på. Sången är ansträngd, opolerad och utan direkt hörbar kvalité. När jag lyssnar på detta vill jag helst av allt bara stänga av, så viss otur för PJB i vem som fick recensera skivan kanske ni tycker men faktum är att det inte beror på ett personligt ogillande, det beror mer på att det är slarvigt, kaosartat och händelselöst. De där jazzaktiga tonerna när bandet gör instrumentala utspel i bästa gammal Led Zeppelin-anda ger endast känslan av att bandet tappar tråden. Mixningen och produktionen är gjord så att det låter som en gammal stenkaka eller sliten LP-skiva, men det är ingen ursäkt för att helt strunta i ljudet. Man hade fortfarande kunnat bli av med mycket av det bullriga och svampaktiga ljudet som nu ligger över skivan som en våt trasa och surar ner det. Och det spelar som ingen roll att låtarna är väldigt olika varandra när allt ändå låter detsamma på grund av den platta produktionen som gör att allt mest låter som en burk bönor skakade i ett frysrum på ett lager i Västra Haninge.
Problemet är alltså inte musikstilen, problemet är att det är alldeles för enkelt gjort. Det skulle inte förvåna mig om alla instrument spelats in samtidigt i en tagning per låt, och sedan knappt rörts efteråt heller – allt för att skapa den ”äkta känslan” hävdar säkert Patrik. Men att vilja hålla sig till en musikstil och låta genrerätt är en helt annan sak än att vara lat, det ursäktar inte att man gör ett dåligt jobb med sina skivor. Jag slår vad om att 99% av de band från 60-talet som lät som PJB gör hade velat ha en bättre inspelning och produktion än vad de faktiskt hade om de bara kunnat. Och det är där felet ligger i PJB, de verkar tycka att de kan skita i att göra en ordentlig skiva, skylla på att den ska låta ”äkta” om de får kritik för det och sedan tycka att alla ska acceptera det, trots att den där ”äkta” känslan inte är några som helst problem att leverera med en ordentlig inspelning – allt handlar om vilja.
Så… För mig är detta ett bekvämt inspelat album som egentligen inte har någonting som lockar. Jag tycker det är väldigt konstigt eftersom PJB består av musiker med en gedigen meritlista där band som Maryslim, Hellsingland Underground, Veronica Maggio o.s.v. finns att skylta med och det är tråkigt. SKivan är enerverande och det låter enformigt trots att det egentligen är väldigt kreativt, om man nu orkar lyssna bakom den usla produktionen. Patrik Jansson Band är med andra ord allt annat än en skiva man tar med sig in i döden, mer än möjligtvis för dem som dör av uttråkning när de lyssnar på den.
HHHHHHH
