Band:
Antony Hämäläinen – Vocals, Lyrics
Marios Iliopoulos – Guitar, Music composition
Olof Mörck – Guitar, Music composition
Anders Hammer – Bass Guitar
Johan Nunez – Drums
Discography:
Sweet Vengeance (2003)
Descent into Chaos (2005)
A New Disease Is Born (2007)
Wearing a Martyr's Crown (2009)
Guests:
Tomas Lindberg - guest vocals on "Insidious", "Sham Piety", and "This World Is Coming To An End"
Gus G. – guitar solos on "Wrapped In Deceitful Dreams" and "Solar Corona"
Tom S. Englund - clean vocals on "Wrapped In Deceitful Dreams" and "Solar Corona"
Apollo Papathanasio - clean vocals on "Delirium Of The Fallen", "This World Is Coming To An End", and "Photograph"
Elias Holmlid - Strings and piano on "Delirium Of The Fallen"
John K - Orchestrations and keyboards on "Solar Eclipse" and "Emblem Of Light"
Info
Fredrik Nordström – Mixing, Mastering at Studio Fredman
Henrik Udd – Mixing, Editing at Studio Fredman
Ryan Butler - Vocal recordings at Arcane Digital Recordings
Terry Nikas - Drums, Guitar, Bass recordings at Zero Gravity Studios
Released 2011-09-26
Reviewed 2011-09-15
Links:
nightrage.com
myspace
last-fm
youtube
lifeforce
Laguppställningen har nu stått sig stadig för andra albumet i rad för Nightrage och den här gången har bandet fått ihop 53 minuter musik fördelat på 15 spår, där tre av spåren är intro, outro och ett prelude. Det ger tolv fullånga låtar på totalt ca 50 minuter, något som inte alls låter tokigt på pappret, så vad är det vi kan förvänta oss i praktiken? Detta:
Melodiös death metal. Tekniskt skickliga musiker, framgångsrika sångare och en suverän produktion signerad Studio Fredman. Musikaliskt ligger Nightrage och simmar i en pöl med snabba gitarrer som spelar efter harmoniska mönster och melodier som flyter in i varandra. Antony Hämäläinen som är bandets heltidssångare sedan förra albumet vrålar på i låt efter låt med hjälp av före detta sångaren Tomas Lindberg samt klarsång av Tom S. Englund och Apollo (Papathanasio, inte charterarrangören). Generellt är musiken snabb som en HRT – inte snabbast i världen men fortfarande rejält kvickt jämfört med det mesta andra. Sången gör sig dock inget besvär att skynda allt för mycket. Sångmelodierna är i ett helt annat tempo än musikens, men detta är ingenting negativt alls för de passar ändå väldigt bra ihop. Sången blir som ett lager på bakgrunden, för att tala i Adobe Photoshop-termer och varje gång Tom eller Apollos klarsång kommer in som en liten anfang i Adobe InDesign-dokumentet känner jag att endast Adobe Illustrator kan illustrera bandets egentliga poäng, vilken jag antar är: rikedom och variation räddar dagen lika bra som Adobe Acrobat Reader gör Halloweds artiklar till vad de är.
Vad som känns en aning tråkigt för mig är dock bristen på låtar som sticker ut. De mesta låtarna är i grunden stöpta i samma form även om de kommer i olika tempo, melodi och gästas av olika gästmusiker. Ingen låt känns extra mycket tilltalande och ingen låt skiljer sig rejält från resten. Ingen låt är dock dålig, vilket kompenserar för detta lite grand, men det som händer när du har 50 minuter musik utan spår som sticker ut är att det kan bli en aning jobbigt att lyssna på det i långa loppet. Och det är precis vad som händer med ’Insidious’ – den blir lite för enformig när allt kommer omkring. Det lustiga är att musiken i sig är relativt varierad, men det känns lite som de tänkt för likadant på varje låt ändå. Alla låtar har growls och vrålsång. Alla låtarna har skrikande gitarrer distade till högsta skala. Alla låtarna flyter på. De flesta snabbt. De flesta med partier där tempot varieras någonstans. Jag gillar det, men jag ledsnar på det ganska mycket efter ungefär 35-40 minuter också. Det behövs verkligen någon låt som kastar hela skivan upp och ner någonstans!
När allt kommer omkring känner jag inte mig så jätte uppmuntrad att sätta en sjua på denna skiva. Inte ens på en tiogradig skala. Det känns som en skiva som gör det den ska, som levererar det som förväntas av den. Men inte så mycket mer. För alla som gillar melodiös döds – visst. För alla er som älskar Nightrage – definitivt. Men det är ingen skiva som i sin fullaste form höjer världens musiknivå ett steg.
HHHHHHH
