Recension Nasty Tendency - Hello Suckers 2011

Vad kan det vara för spännande tendenser som bandet Nasty Tendency kan tänkas bjuda på med sitt nya album Hello Suckers, jag undrar instinktivt om titeln riktar sig till de som faktiskt köper albumet eller deras föräldrar. Det sägs att de inspirerats av band som Accept, Twisted Sister, Mötley Crüe och så vidare, de har dessutom en framsida med en beväpnad snubbe framför en eldig bakgrund. Jag tror faktiskt inte direkt bandet sökt en alltför egen stil utan vill helst vara rockiga på samma sätt som sina idoler.

Jag kan rapportera att italienarna inte direkt vinner några priser för originalitet med sin musik, det är ren och skär hårdrock/metal med vissa undertoner av melodi. Väldigt rakt, hårt och aggressivt lite av den känsla jag förknippar med klassisk hårdrock. Produktionen undertrycker bara denna känsla med en lätt rå ljudbild som accentuerar sångrösten och aggressiviteten i riffandet på ett sätt som att det undertrycker bandets råa rockkänsla. Jag kan också i detta stycke tillägga att vi får elva spår och 42 minuter musik på detta album.

Det största problem musik i denna genre, eller i vilken annan äldre genre som helst, har är att de har historien att slåss mot och historien säger ju alltid att det var bättre förr. De måste också alltid slåss för att ens noteras bland en massa andra liknande band där vissa förstås redan gjort sig ett namn och jag skulle nog vilja säga att Nasty Tendency inte riktigt har det där lilla extra som krävs i dagsläget. De gör hygglig traditionell aggressiv hårdrock men de gör det inte lika bra som till exempel Accept eller som andra stora namn och för mig är det dessutom en genre som i de flesta fall känns ganska trist, speciellt om det musikaliska inte har det där lilla extra. Jag tycker not att tyvärr saknar Nasty Tendency den där lilla extra ingrediensen som gör att deras musik lyfter sig till höjder vi ser från genrens storheter.

Jag tycker ofta att när jag lyssnar på denna skiva får jag känslan av att den börjar bra för att sedan mer eller mindre dö ju längre in jag kommer. Jailbreaker är ett bra spår och det finns ytterligare ett par rätt medryckande spår men på det hela taget känns det mest som någonting att sätta i bakgrunden för att ha något som bryter tystnaden. Det är definitivt inte asdåligt men inte heller är det fantastiskt. Jag måste dock ge en mindre eloge till sångaren vars italienska inte stör så värst många gånger när jag lyssnar igenom albumet, något som annars brukar vara ett stort problem hos många italienska band.

När jag lyssnar på detta album någotsånär aktivt känns det mest som att det blir jobbigt mot slutet, det största problem jag kan finna med detta album är att alla låtar är så väldigt lika och därför känns det som att skivan blir jobbig att lyssna till. Jag saknar en lite större variation, lite mer äventyrslusta då det nu mest känns som att bandet fastnat i en typ av låt och den gör de om och om och igen, det är bra låtar med schyssta refränger och så vidare men det är bara bra då jag hoppar in någonstans mitt i och inte direkt fokuserar sedan och kanske dyker mitt medvetande in igen bara någonstans och då gillar jag det den låten igenom innan jag tröttnar när nästa låt inleds.

Det var ett ganska svårt album att recensera tycker jag då det har bra musik men det saknar riktning, det startar och slutar på mer eller mindre samma ställe och jag finner till sist att jag inte är sådär jätteförtjust i att lyssna på det. En annan sak som smyger sig in är den där klichékänslan, det blir lite väl mycket kliché för min smak vilket också bidrar till att jag ger ett betyg på den undre halvan denna gång.

På ett sätt är det lite synd att en italiensk sångare som inte är så usel på engelska måste dras med att sjunga på i stort sett samma spår elva gånger, jag skulle vilja säga att det är ett svagt godkänt för Nasty Tendency och att deras största problem är bristen på variation.

HHHHHHH

Nasty Tendency Hello Suckers

Nasty Tendency
Hello Suckers