Recension Minora - Imago 2011

Atmosfäriskt. Om man i ett ord vill beskriva Minora så är det just det ordet som känns mest lämpligt, Atmosfärisk metal som liksom svävar i det odefinierbara, känslan är lite grann densamma som att lyssna till Dead Soul Tribe för den som hört dem. Det hela liksom svävar i luften på något odefinierbart sätt och det är svårt att sätta fingret på det musikaliska för detta band. Produktionen för att frammana känslan av denna i luften svävande atmosfär lyfter fram den atmosfäriska sången, det atmosfäriska sound som bandet har och skapar en känsla som är svår att beskriva och svår att ta på.

Minora härstammar från Göteborg om nu det på något sätt skulle vara intressant och Imago som skivan heter är deras debutalbum som består av tio spår och dryga 40 minuter musik. Sett till längden har de hållit sig inom vad som kan anses rimligt då de håller sig inom vad som ryms på en vinylskiva vilket i mitt tycke är precis vad alla band borde satsa på.

För Minora verkar det också som att det är mer än musiken som spelar roll i Imagos fall, det visuella i skivhäftet och sådär känns väldigt genomarbetat, som för att spegla musiken på något sätt. Jag skulle nog vilja säga att Minora harmoniserar väl mellan skivomslag/-häfte samt musik vilket när det gäller deras typ av musik nog inte är det enklaste att göra.

När det gäller det musikaliska har jag redan sagt hur atmosfäriska bandet är, detta är mycket på sångaren Tommie Zetterlund och hans sätt att sjunga, men även det musikaliska är väldigt atmosfäriskt, gitarrorienterat trots att det inte riktigt känns så vid första anblick. Vad jag inte heller kan skaka av mig är den där känslan av att det låter väldigt mycket som Dead Soul Tribe och deras första självbetitlade skiva. Rösten fungerar på samma sätt även om Zetterlund inte direkt har en röst som speciellt liknar Devon Graves men han sjunger på ett liknande sätt på denna skiva.

Vi dras in i den atmosfäriska känslan redan från första spåret och jag tror att man vänder på klacken direkt om man inte gillar atmosfärisk/progressiv metal, detta första spår heter Mountain och det illusterar mycket väl vad vi har att förvänta oss på skivan, det är definitivt inte ett av de bästa spåren på skivan, det är ett okej spår och en hyfsad start på skivan. Nästa spår är ett klart lyft och kallas November, här tar bandet lite mer ut svängarna och det tunga gitarrdrivna blandas med en atmosfärisk känsla och ett skönt flöde genom låten, tempot växlar ett flertal gånger men ändå hålls en röd tråd väldigt snyggt låten igenom och känslan är riktigt skön. November är ett av de bättre spåren på skivan.

Disconnected heter spår tre och är mer eller mindre en fortsättning av föregående spår, det har samma känsla, samma intryck rent musikaliskt och känns mer som en andra del av November än den känns som ett eget spår, det är dock ett skönt spår precis som föregångaren. Nästa spår som kallas Between Window Glasses känns annorlunda från föregående och som ett nytt spår, dock är det vad britterna kallar ”forgetful” eftersom det mest känns som att det förmedlar en atmosfär mer än är en låt. I nästkommande spår A New Dawn däremot, då brakar det loss lite grann när tempot stiger och en annan känsla och en intressant atmosfär dyker upp i en väldigt intressant och bra låt som jag gärna lyssnar på fler än en gång. Jag vill nog hålla A New Dawn som det kanske bästa spåret på skivan eftersom det med sin sköna atmosfär och lite snabbare gitarrdrivna sound nog kan tilltala många.

My Goodbye är ett annat av mina favoritspår på denna skiva, den påminner mig mycket om Dead Soul Tribe av någon anledning, den är musikaliskt så som jag tänker mig Dead Soul Tribe när jag inte lyssnar på dem. Mycket Dead Soul Tribe i denna text, och jag som inte ens brukar namedroppa, hursomhelst att skivtiteln smyger sig in i lyriken på detta spår, My Goodbye, och det på ett snyggt sätt gör inte direkt spåret sämre, det är definitivt det andra toppspåret.

Därefter avsutas skivan med Descending, Jóga, The 4th Drive och Silence vilka alla är schyssta spår men inget imponerar sådär jättemycket på mig faktiskt. Jag gillar dem alla men inte som det två spåren jag höll som bäst och inte heller sådär fantastiskt mycket. De är inte tråkiga men lite grann känns det som att dessa avslutar skivan, det är en avslutning kan man väl säga, det peakar i mitten och sjunker sedan sakta tillbaka mot starten eller något i den stilen.

Ett schysst paket i grund och botten men som främst lyfts av den sköna atmosfären som förmedlas i både musik och grafiskt innehåll. Jag måste säga att jag inte förväntade mig jättemycket av Minora, jag trodde att de kanske skulle vara hyfsade men det är inget snack om att det är klart bättre än så. Vad som definitivt inte skiner igenom någonstans egentligen på denna skiva är att det är bandets debut, det första album de satt ihop och det fungerar så bra som detta gör på alla plan, det är imponerande.

Minora med sin Imago seglar definitivt upp bland toppbanden jag hört detta år, de har kanske en bit till den absoluta toppen men om jag inte säger att denna debut lovar gott, vilken debut gör då det? Även om jag inte kan utnämna Imago till årets bästa hittills kan jag utnämna dem till årets överraskning hittills.

Imago är en riktigt snygg och riktigt bra skiva, jag spår att vi kommer att få höra mycket mer om Minora i framtiden. Det blev nog lite långt med all information om spåren, vilket är något jag normalt inte sysslar med, men om du orkar läsa ända till slutet kanske du kan kolla in videon och sedan bege dig till närmaste skivhandel och inhandla din egen kopia. Jag har en, har du?

HHHHHHH

Minora Imago

Minora
Imago