Recension Märvel - Warhawks of War 2011

Men det är egentligen inte direkt det mest passande för denna skiva, om det istället hade handlat om en serietidning hade det varit klockrent och riktigt snyggt. Nu känns det mest som att jag sitter och funderar mer kring det än vad jag funderar kring det musikaliska, och det som slår mig nu när jag sitter här och lyssnar på Märvel och äter rostat bröd är att det nog ändå skulle fungerat bäst på en serietidning. För er som inte är tankeläsare är det skivomslaget jag talar om, rovfågeln i serietidningsstuk är både rätt snygg och iögonfallande med det problemet att den inte känns passande för den musik Märvel bjuder på.

Märvel är en trio om ett gäng alter egon som även stoltserar med sina vanliga namn, de är tre men samtidigt är de fem i listan av namn. Av förståeliga skäl blir det en aning förvirrande men bandet är en trio har jag förstått genom att läsa skivbolagets information. De låter som gruppsex med Hellacopters, Turbonegro och Electric Six på ett barnkalas med Kiss-tema (bandet Kiss förstås och inget annat). Släng sedan in lite 60-tals soul och 80-tals metal så kommer du inte så långt från sanningen. Detta är förstås skivbolagets ord och ingen annans, jag skulle vilja säga att det är hederlig rock’n’metal den där klassiska genren ni vet.

Skivan börjar som ett telefonsamtal, det vill säga med ett spår som har den passande titeln Hello. Det är ett spår som är hyfsat men inte direkt fantastiskt, vad det dock gör bra är att sätta tonen för resten av skivan då det representerar rätt väl vilket sound hela skivan har. Därmed har jag dock inte sagt att spåret sammanfattar skivan helt och full för det gör det inte.

Nästa spår heter Bank of Lights och känns för mig mest som en fortsättning på inledningen, jag skulle nog vilja säga att det känns som ett passande andra spår med tanke på hur de inlett albumet. Det är inga konstigheter egentligen, mest rak och ärlig rockmusik i detta spår. Rätt snygga gitarrprylar måste jag dock tillstå att det finns här och där i spåret.

Spår tre som kallas T.N.H. är lite snabbare än de första två och är rätt bra, jag finner dock att sångaren i detta spår blir lite jobbig, speciellt i verserna. Refrängerna är okej, lite tjatiga men det är samtidigt skönt att skivan hettar till lite och får lite mer energi, det kändes lite återhållet i de första två spåren.

Fjärde spåret känns mest som en kopia av det andra och är inte mycket att skriva hem om. A Hobby That Got Out of Hand är spår fem och det är lite bättre, det har en bra refräng och låten är överlag en rätt skön rocklåt. Jag skulle nog vilja säga att det är en av de bästa på skivan, även om lyriken är rätt dum för vem i hela friden skulle kasta bort en miljon om han/hon vann dem? Inte jag i alla fall.

”It has never been easy, those who say so are liars” säger Märvel i nästa spår och det kan väl tillskrivas det mesta i livet för de flesta av oss, och det är i högsta grad sant när det gäller att rättvist recensera musik. Spåret heter The Effort och är helt okej men det jag minns från det är den där inledande textraden, resten känns solitt men griper inte direkt tag i mig. Spår sju som kallas Beaten Path känns också mest solitt och har lite svårt att gripa tag i mig så jag sitter och lyssnar med i spåret men glömmer det så snart det tar slut.

Spår åtta Blood Harmony är ett annat av de spåren som känns lite vassare på albumet, inte mycket men lite vassare då det har en lite bättre refräng och lite snyggare sound är genomsnittet. Spår nio Killer Porn Dungeon har en muppig titel och spåret är okej men inte så mycket mer och samma sak gäller spår tio Good Times som engagerar lika mycket som föregående spår, kanske börjar jag känna att det börjar räcka när jag kommer hit eftersom vi nu ligger omkring fyrtio spelade minuter.

Det fortsätter dock ett tag till ned spår elva som heter Tiger By the Tail, det är skivans klart bästa låt för min del. Den har en bra melodi och känns lite som att den sticker ut något från resten med att det finns en skön kvinnlig fyllnadssång i refrängen mot slutet av låten som jag tror gör det mesta för det här spåret, det skulle nog inte ha mycket utan den saken. Det är också det spår som faktiskt etsar sig fast lite hos mig som lyssnare vilket egentligen de flesta spår borde göra med tanke på vilken musikalisk stil bandet bekänner sig till.

Det sista spåret är också ett som inte gör något större intryck på mig, det är ett okej spår och en okej avslutning men när jag kommer dit känns det som att det gått lite på övertid och jag har tröttnat lite grann.

Skivan är solid och bra rock/metal utan några större krusiduller och konstigheter, det fungerar nog för de flesta tillfällen. För mig finns det dock en del småsaker som jag gillar lite mindre, sången tycker jag är lite trist eftersom han låter som han fått något i halsen för det mesta och ibland klarar han inte riktigt av att sjunga in låtarna som man önskar att de skulle varit insjungna. Jag ska dock säga att sången inte heller är speciellt dålig, det känns dock som att det finns en del utrymme för förbättring på den punkten. Dessutom är skivan för lång, trettiofem minuter skulle ha varit idealiskt men Warhawks of War pågår hela 49 minuter och det är väldigt ofta för långt. Dessutom skulle tempot kunna växlas lite mer, större delen av skivan rör sig i samma tempo, känslan är åtminstone på det sättet även om det finns en del partier där tempot höjs lite, dessa är dock lie väl få.

Mitt största intryck efter femton genomspelningar är fortfarande skivomslaget, det är snyggt och minnesvärt och iögonfallande men det passar inte alls till den musik Märvel gör. Märvel gör schysst rockmusik och en schysst skiva, den är dock lite väl likriktad och lång för att fungera riktigt bra. Image är en sak, att leverera densamma är en annan.

Undrar om man kan köpa skivomslaget som tavla utan bandlogga och albumnamn.

HHHHHHH

Märvel Warhawks of War

Märvel
Warhawks of War