Recension Malison Rogue

Det är svårt att inte känna sig en aning tillbakaskjuten i tiden när man tar sig ann Malison Rogue. Skivomslaget ser ut som ett typiskt 80-talsomslag av band som Anvil eller Grave Digger. Logotypen ser ut som hämtad från Sator eller Iron Maiden. Ljudet känns som taget från Scanner eller Queensrÿche. Och låtarna… de känns lite Heaven’s Gate eller kanske Fates Warning. Redan i första stycket har jag nu nämnt åtta band utöver Malison Rogue själva. Något liknande har jag inte gjort en enda gång sedan jag startade Hallowed för nio år sedan, så vad i Malison Rogue är det som får mig att göra detta?

Tillsammans med band som Enforcer och Steelwing hyllas Malison Rogue som en del i ”en ny svensk våg av heavy metal” av skivbolaget. Det låter ju onekligen lovande, Enforcer släppte trots allt en av förra årets absolut bästa skivor och Steelwings debut är inte helt tokig den heller. Men vad har då Malison Rogue att erbjuda som vi inte redan har? Ja, om vi börjar med musiken så är det en lite snabbare, enklare metal som är uppbyggd kring medryckande melodier och okomplicerade knep. Klassisk heavy eller power metal kan vi kalla det och det innebär också, för alla som känner till stilerna, att det är högoktaniga skrik, körer i refrängerna och relativt lättillgängligt även för den oinvigde. Mycket fokus läggs på att framhäva gitarrerna i både det vanliga spelandet samt i utdragna solon och mellanriff. Inte för att gitarrerna i sig är någonting särskilt, men det är väl lite så – vad vore endera heavy eller power metal utan gitarrerna i fokus?

Inledande låten Friend or Foe? är en låt som direkt sätter sig i huvudet. Eller refrängen i alla fall. Samma känsla infinner sig ett par gånger till under skivans gång och jag har gått runt och nynnat på flera av låtarna om kvällarna sedan jag började lyssna på skivan. I den avslutande låten har bandet också lyxat till det med lite duetsång samt några svepande keyboardstämmor, vilket gör att melodierna i den låten verkligen snickrar sig fast i ens medvetande. Utöver detta lyser dock de imponerande melodierna lite med sin frånvaro. Nog för att skivan är välspelad och medryckande och inbjuder dig till att sjunga med i refrängerna men oftast står skivan ganska mycket och stampar på samma noter, vilket är särskilt påtagligt i de otroligt sångdrivna verserna. Det är inte ofta jag hört låtar så drivna av enbart sången och även om det bara är extremt i just verserna känns det ändå som något märkligt att höra.

På det stora hela tycker jag inte att den här skivan erbjuder någonting speciellt. Det är en skiva som i sig inte direkt skriker plagiat, men den har samtidigt inga specifika kvaliteter som gör den unik och överlag lämnas jag inte med en känsla av att jag hört det förr, men av att jag egentligen inte behöver höra det. Det är där den stora förvirringen uppstår, för av någon anledning har jag ingenting emot att höra skivan en gång till. Den har någon form av märklig dragningskraft som gör att jag, min svala entusiasm till trots, inte frivilligt kan hindra mig själv från att spela skivan igen. Och igen. Och igen.

Så, vad i skivan är det som gör den lika beroendeframkallande som kokain? Inte är det sången i alla fall; Zebs sång är ansträngd och även om han drar fram hela registret från toner höga som Burj Khalifa, den drygt 800 meter höga skrapan som stod klar i Dubais stad i januari 2010, till betydligt mer källarmörka tongångar så känns han som en resurs som inte blivit förädlad till sin fullaste potential ännu. Det finns mer att hämta i den här rösten, och i dagsläget är det mest bara något som klarar sig från att vara irriterande samtidigt som den är långt ifrån bra. Det känns inte heller som att musiken är drogen som får en att prostituera sig för att få mer. Instrumenten hanteras klanderfritt, men det är knappast virtuoser som sköter dem och med de enkla melodierna bandet skickar på oss känns det nästan som om de bara vill göra sin heavy metal och ha kul och låta det geniala spelandet hamna på någon annans axlar. Och samtidigt känns det ändå som det finns något mer i Malison Rogue än bara det. Kanske förmågan att hålla det enkelt, rakt på sak och inte kasta in en miljon låtar som inte håller måttet. Skivan består kort och gott av åtta låtar och drygt 39 minuters speltid – och det är allt som behövs.

Det här är med andra ord en skiva för dig som gillar lite enklare heavy eller power metal. Lite snabbare, inte jätte tungt, lätt att sjunga med till och enkelt att tycka om. Okomplicerat och alldeles lagom. Det behöver inte vara mer än så här för att fungera och för att vara en debut tycker jag att bandet gör det här alldeles utmärkt. Edguys debut var inte ens i närheten av så här bra och se var dem är idag. Så med andra ord är Malison Rogue ett band som potentiellt sätt kan bli större än Edguy, även om jag tror det ska mycket till för att dem verkligen ska bli det.

HHHHHHH

Malison Rogue s/t

Malison Rogue
s/t