Band:
Jorgen Bolmstad (Vocals, guitars)
Joakim Bloohm (Drums)
Nalley Pahlsson (Bass)
C.J. Grimmark (Guitars)
Discography:
Debut
Guests:
Mats Levén (vocals)
Info
The album is recorded, mixed and produced by J.Bloohm & J.Bolmstad at Yokel Studio & Topz Recording Studio and mastered by Classe Persson CRP Recording.
Cover artwork and layout by Joakim Bloohm & Jorgen Bolmstad
Released 2010-12-03
Reviewed 2011-06-17
Jag vet inte riktigt hur ni tolkar den liknelsen men det här är ett tidstypiskt slutet på 80- och början på 90-talet Amerikanskt hårdrockband så som hårdrocken där borta lät innan grungen kom in och gjorde allt deprimerande och svart och långsamt. Något som vi fortfarande lider av om vi ser till största allmänhet på den amerikanska hårdrockscenen. Det är kanske därför dessa herrar har sitt ursprung i Sverige där de samarbetat med namnstarka människor på detta album liksom historiskt sett. Medlemmarna själva har även dem ett gediget CV med namn som Therion, Yngwie J Malmsteen, Narnia, Rock Rock och Randy Piper's Animal att lista som historiska samarbetspartners. Tyvärr lyfter aldrig skivan högre än vad den för stunden levererar. Det finns inga klistrande element som sätter sig som post-it-lappar i ditt inre, vilka får dig att utbrista ett "just det" mitt i allt och springa 17 mil för att hämta barnen på dagis tre timmar för sent eller något annat så där lagom extremt man kan relatera till att skivan ligger kvar i ditt undermedvetna. Låtarna och musiken i sig är stark och underhållande för nuet. Jag tror att om du köper skivan kommer det bli en sådan skiva som står och samlar damm ett halvt eller helt år mellan varven och varje gång du tar fram den så känner du bara "fan! Vilken härlig skiva! Varför lyssnar jag inte oftare på den?" och så spelar du den en tre-fyra gånger innan den hamnar i hyllan för ett nytt halv- eller helår.
Så vad är då problemet med skivan? Rakt av uppenbart bara sådär kan jag inte nämna någonting som känns avtändande eller dåligt med den. Den levererar helt enkelt bara inte minnesvärd musik tillräckligt mycket för att göra sig ihågkommen särskilt länge. Det låter helt enkelt bara ganska vanligt. Ganska alldagligt. Ganska... redan gjort, på sätt och vis. Instrumentalt låter det bra. Gitarrer, bas och trummor spelas exemplariskt - som ett gäng virtuoser men som aldrig fullständigt flippar ut med det. Speciellt gitarrerna känner jag är riktigt sköna. Sångmässigt låter skivan sämst och det hjälper inte att Mats Levén auktionerar ut sin stämma till bandet för det känns som han kommit till reapris. Han hörs i stort sett inte alls.
Det finns en rejäl dos av sleaze och rock 'n' roll i detta. Det bygger på melodier som jobbar mest på tyngd och kraft och mindre på skönspel. Melodierna är enkla och rockiga. Ganska hårda och relativt rakt på sak. Som en domstolstranskriberare som druckit lite för mycket kaffe, eller något annat halvknasigt och dumdristiskt som låter ologiskt men ändå förnuftigt.
Jag håller med de flesta andra jag sett recensera denna skiva. Det är en bra skiva men den är bara bra så länge den pågår. Jag vet inte varför den inte tänder till så att den håller erektionen längre, men den står verkligen bara starkt så länge du håller igång den. Och det enda uppenbara felet med den är att sångaren är lite tråkig. Den slutsats jag kan dra är helt enkelt att låtarna är för ointressanta för att hålla intresset vid liv. 'Wakeup Call' är en helt okej skiva men inte den där skivan som kommer få amerikanerna att släppa sin grungefixering och sluta tycka att de ska göra glad deprimerad rock. Det här är riktig hårdrock! Men den kommer för mig för evigt vara förpassad till vindskojans hängmattor och serietidningsläsande från skenet av en lavalampa.
HHHHHHH
