Recension Frostmoon Eclipse - The End Stand Silent 2011

Långsam black/death metal och jag trivs lika bra ihop som en clown passar in på en överklassoaré. Jag gillar death metal men just den långsamma kan vara så otroligt störande och det är just i detta tempo Frostmoon Eclipse valt att spela.

Frostmoon Eclipse kommer från Italien och har spelat ihop under 17 års tid, under vilken de fått ihop fyra fullängdare, lika många EPs och ett antal demoskivor, splittskivor mm. En relativt skral diskografi på 17 år om man ska vara helt uppriktig, men med ungefär en individuell EP eller skiva vartannat år är det samtidigt inte helt improduktivt. När jag lyssnar på 'The End Stand Silent' känns det lite som att man förstår varför det tar sådan tid mellan skivsläppen för det känns som ett band som, åtminstone till denna skiva (jag har inte lyssnat in mig på deras diskografi allt för noga) jobbar ganska länge med sina skivor. 'The End Stand Silent' känns genomarbetad på flera sätt men i synnerhet när det kommer till melodier och låtstruktur. Det 14 minuter långa startspåret känns som en liten miniopera i sig, och italienare som de är kanske det är så de arbetat (?), med något som känns som en liten historia som utspelar sig i låten. Bandet väljer sedan även att avsluta skivan med en nästan 13 minuter lång låt och jag kan inte hjälpa att undra varför man som band väljer att fylla en skiva med nästan 65 minuter musik fördelat på sju spår. Det är som att du ska köpa skivat bröd i butiken och på en limpa får sju brödskivor tjocka som små bilar.

Hur som helst, sju låtar är det och dryga timmen blir dem när man buntar ihop dem i samma påse. Ingredienserna inkluderar det gamla vanliga när det kommer till långsamt metalbak av den extrema typen: growlaktig sång, enkla gitarrslingor, frenetiskt trummande och egentligen inte särskilt tungt över huvud taget. Det finns dock en del i innehållslistan som känns som det särskiljer Frostmoon Eclipse en aning från den allt för urvattnade högen av band som spelar denna typ av musik. T.ex. lägger de in gott om stämningspartier där de skalar ner ljudbilden till lugna harmoniska delar mellan det aggressiva och aggressiva där de istället har pratsång och trummar rytmiskt med gitarrer som säger "nu tar vi ett steg i taget, ett framåt, ett bakåt och ett åt sidan" innan de bryter ut i nya aggressiva partier där trummandet blir närmast blastbeats och strängsektionen verkar ha fått epileptiska anfall (dock utan att tempot skenar, bara hastigheten på hur instrumenten anslås).

Mitt favoritspår är nog det tredje, Corridors, som känns som ett spår där de fokuserar på att göra musik snarare än metal. Gitarrerna i detta spår är verkligen häftiga och även om det mesta av skivan känns ganska planlagt och ingenting direkt känns som att man sitter och tänker "hur fan har dem resonerat här egentligen?" så känns Corridors extra välskriven. Den har ett naturligt flöde och de aggressiva partierna kommer inte in lika abrupt och klumpigt som i de andra låtarna, här leds de snarare in genom att naturligt falla in där de kommer. Oftast annars kommer det aggressiva in lite här och var med något som på sin höjd kan kallas en brygga emellan, om ens det. Det är inte som att det görs dåligt eller så, men det blir definitivt bättre när det görs som i Corridors och smygs in mer.

I allmänhet tycker jag det märks väldigt tydligt att det här är ett band som lägger mer tanke till sin musik än de flesta andra i genren. Det finns melodier, det finns låtstrukturer och det finns helt tydligt en tanke bakom det hela. Låtarna kommer någonstans och trots att skivan är så pass lång med så långa låtar känns det hela tiden som att man kommer vidare. Skivans 65 minuter känns i slutänden rätt överkomliga och inte alls så farliga som det kan låta. Det är ett band som klart tagit tillvara på sina 17 år och utvecklats till ett band som gör mer än bara långsam black eller death metal. Frontmoon Eclipse känns istället som ett band som spelar musik och de spelar den på sitt sätt och det blir något som närmast kan liknas vid långsam black eller death metal, även om jag helst av allt inte skulle vilja kalla dem något av det. Det är helt enkelt extrem metal av ett lugnare slag med harmonier och melodier.

Det är är en av de bästa skivorna jag hört som släppts genom skivbolaget Osmose och en skiva jag absolut förstår. Ska du satsa på den här typen av musik och vill ha ett epos, ett verk som verkligen kommer hålla och stå sig längre än din nuvarande rebelliska fas i livet så har du Frostmoon Eclipse här. De har i år släppt sin femte fullängdare och här är en clown som även passar in på överklassoarén.

HHHHHHH

Frostmoon Eclipse The End Stand Silent

Frostmoon Eclipse
The End Stand Silent