Recension Edguy - Age of the Joker 2011

Nej du, Sammet. Där har du allt fel! Du är inte två av sju, du är en femma!

Jag syftar naturligtvis på den sjätte låten som heter Two Out Of Seven men som överraskande nog inte syftar på skivans resultat på Halloweds betygskala utan som det låter på Sammets resultat hos någon brud han fått nobben av utifrån densamma (även om det inte känns allt för långsökt att tro att det finns en del recensionskritik i det hela också). Two Out Of Seven är den här skivans höjdpunkt, helt klart. Det är skivans bästa låt och enligt mig den enda låt där allt verkar stämma för Tyskarna. Dessutom levererar Sammet den oförglömliga kommentaren "What the fuck! Suck my cock!" som inte kan ses som annat än genialisk. På en skiva som heter 'Age of the Joker' är det naturligtvis inte så konstigt att Sammet drar surrealistiska skämt där han vill att man ska suga på en tupp men det är ändå fantastiskt lustigt sagt - hur suger man på en tupp utan att få ansiktet totalförstört av en uppretad manlig höna?

Edguy har länge varit ett av husbanden hos undertecknad. Ett stort intresse, ett band jag närmast har säsongsbiljett för när de har Sverigespelningar och som man kan tycka att jag borde få mängdrabatt på skivköpen av med tanke på att jag har alla album oavsett om de är studio, live eller best-of. I min värld är detta det bästa som kom fram i nya vågen av power metal i slutet på 90-talet - bättre än Sonata Arctica, Rhapsody of Fire, Hammerfall, Freedom Call och vad än mer som kom då (det är ingen idé att jag börjar rabbla band för då blir du kvar med denna recension livet ut). Det här är Edguys nionde fullängdsalbum, utöver detta har bandet släppt DVDn 'Superheroes' (även på EP), liveskivorna 'Burning Down The Opera' och 'Fucking With Fire' (även på DVD) samt två best-of-skivor. Nu är de tillbaka efter tre års turnerande och skivsläpp med Avantasia (sångaren Tobias Sammets "sidoprojekt"). Det har varit en lång väntan och frågan är om skivan har varit värd det?

Till en början vet jag inte vad jag ska svara på det. Inga fel på skivan kan jag märka så där på direkten, men skivan är å andra sidan inte heller direkt fantastisk första gångerna jag hör den. Det låter lite som Edguy drogat ner sig. Inte så att det går långsamt eller är fullkomligt urflippat för att vara tyskarna, men det tänder inte heller till så som In Flames rökare gjorde för någon månad sedan. Eller som bandets föregångaralbum. Jäkligt bra är det dock och när du bankat in låtarna lika många gånger som en hackspett då den bygger ett bo börjar den komma till sin rätt på riktigt. Har Sammet börjat bli underfundig på senare tid, kanske? Inte lika mycket raka skämt och direkta förälskelser? Tja… kanske?

Efter att ha hört skivan tiotalet gånger börjar fler låtar träda in på pluslistan. Avslutande balladen Every Night Without You är väldigt vacker. Inledande Robin Hood har en så härlig video att det inte går att inte älska den. På det stora hela faller bitarna på plats och känns mer och mer som ett typiskt Edguyalbum ju mer man hör skivan. Tempot är kanske lite lägre överlag och de där riktiga superlåtarna är ganska få men nivån är ändå hög och gillar du Edguy sedan tidigare känns det inte allt för långsökt att tro att skivan kommer falla dig i smaken likt en tårta gjord av ostron ifall du vore en… person som gillade ostron.

Sångmässigt ligger Sammet och sjunger ganska mycket på bristningsgränsen. Han skriker väldigt mycket högt och hans röst klarar det tyvärr inte lika bra som tidigare så det låter oroligt och spänt. Däremot när han går ner lite i ton som i de flesta refrängerna faller hans röst på plats likt en pusselbit… som lagts på rätt plats. Förstås. Gitarrer och bas känns i allmänhet relativt anonyma. Däremot har keyboarden fått mer plats än någonsin, vilket ger en närmast sakral känsla i flera av låtarna. Som om de spelade på en orgel och fyllde på med Ludwig och Sauers gitarrer samt en trumkanin som går på likt den Duracellfigur han är. Melodierna känns igen, typiska Edguy-melodier dundrar ut genom högtalarna med den där ökande klimaxkänslan där låtarna bara blir bättre och bättre ju längre de kommer. Vad jag saknar är den där riktigt långa låten som brukar finnas på Edguys skivor. Låten som i sista refrängen exploderar ut i någon form av kollektiv massorgasm för mänskligheten. Som skulle kunna fungera som ett vapen för att utplåna mänskligheten. De flesta låtarna ligger nu istället mellan fyra och sex minuter. Två låtar är lite längre, inledande Robin Hood och näst sista Behind the Gates to Midnight World, vilka är knappt åtta och en halv minut respektive nio minuter. Men ingen av dessa kommer riktigt dit. De är som resten av skivan - bra, typiskt Edguy och saknar uppenbara fel men mer som långa versioner av de korta låtarna.

I slutänden handlar dock allting om helheten och helheten är den att skivan är över timmen lång (drygt 65 minuter för att vara exakt), har elva riktigt bra låtar men inte många som är fullkomliga och fantastiska samt innehåller egentligen ingenting vi aldrig hört tidigare från Edguy. Helheten är den att vi alla är glada att få nytt material från Edguy och det är alltid värt väntan, men helheten är också att hur jag än vrider och vänder på denna skiva kan jag inte få den till att bli Edguys bästa skiva. Bra, helt klart! Värd dina pengar? Tveklöst! Men vi har hört det förr från detta gäng och vi har älskat det, vi kommer att älska även detta, men helheten är att när skivan är färdigspelad är nog risken att du till nästa gång känner att du hellre sätter in en av de tidigare skivorna i stereon än denna. Inte för att den är sämre, utan för att den helt enkelt inte är bättre.

HHHHHHH

Edguy Age of the Joker

Edguy
Age of the Joker