Band:
Vocals - Francesco Valentini
Guitar - Riccardo De Fanti
Guitar - Andrea Giarola
Bass - Marco Melegaro
Drums - Gianluca Raisi
Diskography:
Debut
Guests:
Info:
Recorded and mixed at Remaster Studio (VI, Italy) by Nick Savio
Artwork byR. De Fanti
Released 2011-01-14
Reviewed 2011-01-24
Links:
dreamofillusion.it
myspace
sgrecords
7hard
Som bekant kommer alltså Dream of Illusion från Italien med allt vad det innebär. Detta band har dock inte i sin sångare den där superklassiska italienska brytning som brukar känneteckna italienska metalband. Visserligen finns den där men inte så extrem och inte så att jag som lyssnare stör mig på den på samma sätt som när till exempel Fabio Lione i Rhapsody (of Fire som de heter nuförtiden) sjunger. Där slog jag er onekligen med min fantastiska kännedom om italiensk hårdrock, eller hur?
Musikaliskt är de power metal av de typiska europeiska slaget med starka melodier, skarp och ren produktion och med fokus på refränger. Musik av den genren är egentligen aldrig dålig (liten överdrift där), den är god av varierande grad och vid den första genomlyssningen var känslan god för detta band.
Nu har jag hunnit med cirka tio genomlyssningar till och jag har inte riktigt värmt upp till denna skiva på det sätt jag hoppades att jag skulle vid den första genomgången. Det är som att någonting intressant finns där men jag har svårt att få tag i det på riktigt, jag gillar vad jag hör men oftast känns det som att den musiken befinner sig i en övergångsfas på väg mot någonting annat att spela i den vita musikspelare jag använder.
En trolig orsak till denna svårighet att greppa skivan kan vara dess längd, men fjorton spår och näst intill sextio minuter är det svårt att ta in. En timmes musik på en skiva är i de flesta fall lite väl långt och jag kommer att fortsätta att förespråka att man försöker hålla sig på samma längd som de gamla vinylskivorna. Efter spår sju-åtta någonstans känns det som att jag mestadels bara inväntar att få byta skiva och börja på något nytt, jag förlorar all koncentration och lämnar skivan med ett intryck av jaha.
Det finns mycket positivt med denna skiva, sångaren är okej, produktionen är bra, låtarna fungerar, melodierna är riktigt bra och omslaget är till och med okej. Så med allt bra eller okej borde det onekligen fungera väl och i viss mån gör det det också men allteftersom skivan drar ut på tiden ledsnar jag och väljer att sätta det mittersta betyget eftersom det fungerar som bakgrundsmusik man inte behöver lyssna direkt aktivt på.
Jag skulle vilja säga att det finns potential för mer men på decadence är det enbart potentialen som finns och inte det där lilla extra och jag slänger skivan på högen med alla de där andra skivorna som inte riktigt lyckas fängsla mig.
HHHHHHH
