Recension Deadend in Venice - See You on the Ground 2011

Återvändsgränd i Venedig? det måste handla om en vattenburen sådan som man tar sig till via gondol antar jag. Vad man kan säga om det bandnamnet är i alla fall att det är iögonfallande och drar till sig uppmärksamhet, ett bra bandnamn är en bra väg att skapa uppmärksamhet kring sitt band och det vimlar helt klart av det motsatta inom metalmusiken. See You on the Ground heter albumet, vi ses på marken, det måste vara när de tagit sig från gondolen till en brygga vid återvändsgränden antar jag. Det är den tyska sextettens debutalbum, något jag har haft mycket av på slutet, debutalbum alltså inte tyska sextetter.

Dessa tyska filurer spelar en form av dödsmetall där de varierar så kallad dödsmetall med kvinnlig sång, något jag inte direkt hört alltför mycket av, visst finns det skönheten och odjuretkoncept inom den gotiska metallen i band som Epica, After Forever, Tristania och så vidare men det här rör sig mer i den Göteborgska dödsmetallen med inslag av metalcore och lite mer i den stilen, något jag inte direkt hört som sagt. Någon recensent jag hittade när jag sökte information om liknande band rabblade upp en räcka, jag har inte hört något av dem men det påstods att de var i den stilen så jag nämner dem. Visst kan vi nämna band som In Flames, Children of Bodom och band i den stilen här också, även om ni säkert kommer att tycka att jag har fel i det men den melodiösa grunden påminner om deras stil av musik men med mer av en metalcoresångare i den manliga sångaren och den kvinnliga har en ganska späd och ömtålig röst vilket skapar en väldigt stor kontrast mellan sångstilarna. Musiken är annars företrädesvis väldigt melodiös med bra sväng och distinkta refränger utan att för den tiden tappa i tyngd, det är både tungt och melodiöst och fyllt av kontraster. Produktionen är modern, ren och tydligt med en ljudbild som lyfter fram det melodiösa och det aggressiva. Nio spår är det bandet bjuder oss på, det tar dig strax över trettiotvå minuter att spela allt.

Någon recensent tyckte att den kvinnliga sången från Annabell Klein var en svaghet för bandet och tyckte att hon skulle ha mer pondus och kraft, vilket är en totalt idiotisk åsikt eftersom känslan av att hon är lite späd och sårbar skapar en utmärkt kontrast mellan en grymtande, brutal röst och hennes späda och lite nätta röst. Det ger ett brett spektrum i sången men också utrymme för att expandera låtarna i många olika riktningar. Om någon av sångarna ska ses som en svaghet så är det vrålaren Christian Litzba som kanske tenderar till att vara lite fyrkantig och entonad men egentligen finns där ingen direkt svaghet i sången.

Materialet på albumet är väldigt varierat trots bara strax över en halvtimmes musik vilket är något jag uppskattar, och den medryckande känsla de förmedlar gör det svårt att inte uppskatta detta album och för mig låter det heller inte direkt som något jag tidigare hört och då kan ni titta igenom listorna och se hur många band jag recenserat här och spekulera i hur många band jag faktiskt hört, det är väldigt många kan jag säga men jag verkar ha missat den här formen av melodiös dödsmetall eller vad det nu ska kallas. Överlag håller också låtmaterialet en hög klass och redan från inledande Hate Sweet Hate blir jag uppslukad av dynamiken mellan sångarna, nämnda spår är dessutom stenhårt och samtidigt melodiöst, öppnar med en ögonöppnare kan man nog säga att de gör. På alla spår utom spår åtta har vi ett samarbete mellan de båda sångarna, spår åtta Dirty Little Princess sjunger enbart Annabell på och det spåret är fantastiskt bra och visar vilken äventyrslusta bandet besitter när de färdas från dödsmetall och metalcore till något som närmast kan betecknas som någon form av speedad goth metal. Det är i alla fall ett spår med bara kvinnlig sång, riktigt sköna riff och melodier och en riktigt medryckande refräng, ett spår jag ofta fastnar en stund på, jag kan se på spelantalet i mitt musikprogram här på datorn att jag spelat det spåret mer än fyra gånger fler än resten av spåren på albumet. Det betyder dock inte att de andra spåren är mycket sämre men de kanske inte har samma hitkänsla som Dirty Little Princess som jag tror skulle kunna fungera riktigt bra som radiodänga och sälja in bandet riktigt ordentligt. Avslutande Tomorrow Never Comes är lite lugnare än de andra spåren och avslutar albumet riktigt snyggt.

Visst, det finns en del småsaker bandet skulle kunna justera till senare releaser, den manliga sången skulle kunna vara lite mer varierad, de hade faktiskt kunnat variera låtmaterialet ännu mer än de gör utan att det skulle blir spretigt, jag hade helst sett att de varierade tempot lite mer eftersom det mesta är upptempo och energiskt och med den sångardynamik de kan skapa skulle det bli riktigt spännande om de drog ned tempot mer, de gör det i Tomorrow Never Comes men en ballad skulle ha varit riktigt intressant till exempel. Men detta är som jag redan nämnt en debut och en riktigt bra sådan, med lite mer rutin och kanske lite vildare idéer i låtskrivandet finns det alla möjligheter för detta band att skapa riktigt spännande album i framtiden.

Deadend in Venice klarar sig till land utan att drunkna med sitt första album, jag sitter fortfarande här och spelar Dirty Little Princess trots att jag börjat arbeta med nästa album i listan. Ett album värt att kolla upp för alla och envar.

HHHHHHH

Deadend in Venice See You on the Ground

Deadend in Venice
See You on the Ground