Band:
Shady Blue – vocals
Ricky Black – lead guitar
Stian Tomt Thoresen (aka Shagrath) – guitar
Björn Luna – bass guitar
Tony White – drums
Discography:
Doomsday Rock 'n Roll (2006)
Booze, Broads and Beelzebub (2008)
Guests:
Info
Released 2011-05-06
Reviewed 2011-04-20
Musikaliskt kan väl dessa herrar knappast sägas revolutionera varken rock’n’rollmusiken eller dess lyriska innehåll, det är ett klassiskt rått rocksound med en sångare som har en rå sångröst och det hela har en sådär smutsig rockklubbskänsla där allt från de sunkiga barstolarna till de nedpissade toalettgolven finns representerat, det andas verkligen sex drugs and rock’n’roll och jag skulle gissa att det är precis vad bandet sökt att göra med denna skiva. Tio spår 42 minuter musik, mängder av energi och rock’n’roll är vad vi bjuds på när det handlar om denna tredjerondsknockout.
Skivan inleds med energiska Bulldogs Unleashed, kanske en lätt anspelning mot vovven på skivomslaget, men det är en energisk inledning som egentligen visar upp bandets alla element som finns på denna skiva. Jag skulle dock vilja säga att de trampar upp väldigt använda spår som dessutom känns ganska meningslösa med nästa spår 7 G-Strings vilken känns mest pinsam om jag ska vara ärlig och ingen låt jag gärna skulle spela högt om jag hade någon på besök eller om någon kunde höra. Spår fyra Unholy Roller är väldigt bra med riktigt fin känsla och energi, det är väl ungefär i den stilen jag gärna vill att bandet ska hålla sig eftersom jag anser att det är där de är bäst. Samma sak kan väl egentligen sägas om nästa spår Zombies and Monsters också, det är också ett sådant spår som visar vad bandet är kapabla till. Long Distance Call Girl är ett annat rätt bra spår, kanske patetisk lyrik men låten har en bra känsla.
Jag vill också framhäva Ghost Rider in the Sky som är en Johnny Cash cover och en bra sådan faktiskt. Även om jag tycker att originalet är snäppet vassare kan jag inte undgå att gilla den version som Chrome Division skapar här. Även sista spåret Satisfy My Soul är väldigt bra men även det lider av löjeväckande lyrik vilket är ett av detta bands stora problem i mina ögon, tänk om de hade kunnat anstränga sig för att skapa lyrik som stod lite över den pubertala nivå som den nu håller.
Jag vill också säga att jag ser vissa problem i att finna vilken målgrupp bandet egentligen vänder sig till, jag menar klassiska rockers har redan sina favoritband som de gillar och jag tror inte att Chrome Division kommer bli ett av dessa eftersom vad de gör redan görs av flera av dess rockers favoritband. Kanske siktar de på att leda in de mer extrema fansen på den mer rockiga banan, egentligen är just detta bandets stora problem de skulle verkligen desperat behöva skapa en identitet som inte bara är byggt på stereotyper eftersom känslan i marknadsföring och liknande ändå gör gällande att bandet inte är ett skämtband eller liknande. Om det verkligen ser musik seriöst så känns det som att de borde ansträngt sig mer för att skapa en verkligt egen identitet, nu känns de mest som att de bara gör mer eller mindre musik som förväntas i den genre de spelar, de jobbar bara enligt mallen för rock’n’roll.
Chrome Division har ett flertal medryckande och intressanta intentioner på detta album, de bjuder in till party kan man väl nästan säga. Problemet är bara att deras party är ganska likt många andras och frågan är egentligen vilket party man ska välja och med så många som är så pass lika borde valet falla på något som står ut lite grann ur mängden vilket jag tycker att Chrome Division inte gör. De gör vad de gör på ett bra sätt men det känns som att de anstränger sig mer för att spela inom ramarna för en viss genre mer än att de försöker finna en stark egen identitet som gör att de syns, märks och hörs på en scen som redan är väldigt full med band som dessutom hållit på så mycket längre än detta band.
I sina bästa stunder är de väldigt bra, i andra känns Chrome Division mest som ännu ett jaha.
HHHHHHH
