Band:
Terry Ilous: (Vocals)
Glen Bridger (Guitars)
Greg Manahan (Bass)
Danzoid (Drums and Percussion)
Sam McCaslin (Keyboards)
Discography:
Wasted Time (2008)
Guests:
Jk Northrup Guitars and Bass
Larry Hart (Bass)
Eddy Jones (Drums and Percussion)
Marcus Nand (Drum loop programming, Keys and Guitars)
Mark Murtha (Keys,Electric and Steel guitar)
Info
Produced by JK Northup
Released 2011-07-29
Reviewed 2011-08-24
Links:
myspace
escape-music
Bridger har hämtat sitt namn från den grundande medlemmen Glen och på den självtitiulerade debutskivan får vi även stifta bekantskap med Terry Ilous, Greg Manahan, Sam MaCaslin och Danzoid, Danzoid som faktiskt är en riktig person inte namnet på en trummaskin som de använder. Ännu är det ett antal månader kvar till julafton, men jag antar att för många som gillar riktig heavy metal och hårdrock är det lite av julafton att stifta bekantskap med Bridger. De spelar riktigt skön hårdrock utan komplikationer där det handlar om att göra musik som får nackhåren att resa sig, inte av storslagenhet utan ren och skär melodikänsla. Bandet väljer också att lägga in en hyllningslåt till den store lille mannen som nyligen gick bort och lämnade ett stort hål i röstutbudet av heavy metal - Dio. Det är dock de egna låtarna som verkligen skiner. Låtar som On the Ledge, Without a Sound och Tuesday Afternoon är tvättäkta AOR spelad tyngre och hårdare och det fungerar riktigt bra! Vilka refränger… vilken röst.
Terry Ilous som jag lärde mig namnet på för ett antal år sedan på skivan 'Letter to God' av XYZ (som var min första bekantskap med det klassiska bandet) är klockren till den här musiken. Han har en rösttyp jag egentligen inte skulle hylla om jag så fick en hektar granskog till skänks men här passar han in som om all musik vore specialskrivet av akustikexperter för att passa hans röst. Musiken är rytmisk och solid som granit inlindat i stabiliseringsmedel. Det är välkomponerat och väl utfört och jag har verkligen ingen lätt uppgift att hitta brister i materialet. När de väl tagit sig förbi andra låten och bytt upp sig, vill säga. Första två låtarna är tråkiga och ointressanta. Ingenting jag känner någonting alls för, men från låt tre och framåt blir denna skiva ett praktexemplar inom sin genre. Några av årets bästa låtar finns där i smeten och framförandet är av högsta kvalité!
Glen Bridger säger sig ha inspirerats i huvudsak av Van Halen och liknande herrar. Jag ser inte särskilt mycket av Van Halen i detta, om jag ska vara ärlig. Hör gör jag däremot. Fyndigt va? Gitarrerna känns lite lagom Van Halen, men tack och lov brister de inte ut i allt för mycket keyboards och sådant stohej som Van Halen ibland kan roa sig med. Bridger kör mer på en aning bluesig låtstruktur och i allmänhet ganska rätt på hårdrock. Tempot är överlag lågt eller medel, inte särskilt upptrampat någonstans. Skulle vi likna tempot vid elefanter så känns det som om de vandrar stillsamt i grupp över de Afrikanska slätterna till Bridgers musik snarare än flyr från psykiskt sjuka hyenor.
Allt som allt är 'Bridger' en alldeles suverän skiva! Kunde vi glömma de två… ska vi kalla dem undermåliga (?) spåren som inleder skivan hade den varit nära så bra som en skiva inom denna typ av musik kan komma. Den har en utmärkt längd om 44 minuter (11 spår), bjuder på fullgoda instrumentala framföranden, kvalitetsstämplad musik och några riktiga rökarspår. Den är egentligen allt en gammal hårdrockare kan önska sig och ett givet köp för dig som tycker om Uriah Heep, Gary Moore, Thin Lizzy och Van Halen. Inte för att den låter som någon av dessa band, men för att den byggar broar mellan dem och resultatet är en skiva med lite från dem alla. Om du som 80-tals hårdrockare inte gillar detta bör du nog se över ditt epitet en aning.
HHHHHHH
