Band:
Rob Traynor-Vocals/Guitars
Johnny Fattoruso-Guitars
Mike Meselsohn-Drums
Oddie Mclaughlin-Bass
Hometown
Brooklyn, NY
Discography:
Debut
Guests:
Info
Released 2011-06-17
Reviewed 2011-06-19
Amerikaner från Brooklyn som enligt utsago från promotionnissar spelar riffbaserad rock/hårdrock/metal, något som förstås låter väldigt intressant. Tänk band som Nickelback, Black Label Society, Nirvana, eller något av alla dessa ”spännande” amerikanska rockband som uppfyller musikvärlden med sina kreativa krafter och banbrytande idéer, alla med en sångare vars klagoröst uppfyller oss alla med skadeglädje. Jag vet inte om ironin där blev lite väl påtaglig, kanske till och med kanske en och annan sarkasm smög sig in där men vad är det med alla amerikanska rockband och deras klagosång och sångare som alla låter identiska? Black Water Rising har också en sådan sångare och eftersom sångaren ofta är det tydligaste som slår emot en först när man hör en skiva kan jag inte direkt påstå att jag fick en omedelbar positiv känsla till detta band.
Hursomhelst släpptes detta album självfinansierat i staterna redan 2009 men det är först nu i juni det hamnar hos oss här i Sverige, den sjuttonde för att vara exakt och de i övriga Europa får vänta ytterligare en vecka på skivsläppet om det nu finns någon som sett fram emot det. Själv kan jag inte säga att jag vare sig vetat om bandet eller hört något om det när jag fick en digital promo på deras självbetitlade debut. Jag kan inte heller sägas vara en stor fan av amerikansk rock då jag inte direkt uppskattar deras identiska sångare som alla låter precis likadant och det är inte bara det att de låter likadant, de sjunger på ett sätt jag inte direkt gillar. Det fungerar i vissa lägen och vissa band lyckas hyfsat men alltsomoftast blir det bara intetsägande och trist, tänk Nirvana eller Nickelback för två stora band som exempel.
Black Water Rising kan knappast sägas vara speciellt unika i sin musikaliska inledning, stilmässigt är de ganska typisk amerikansk rock med de riff vi ofta hör från den delen av världen, men också produktionen är ganska typisk och sången är väldigt typisk så inte utmärker de sig på många plan. Det är musik som säkerligen skulle fungera utmärkt och göra bandet ganska populära om de fick speltid på radio med tanke på den radiovänliga och lättillgängliga musiken. Här kan vi nämna andra spåret Brother Go On och även sjätte No Halos som potentiella hitspår, dessa är också de två spår jag tycker är bäst på albumet.
Det är när bandet verkligen trampar in på den så kallade mainstreamstigen som de lyckas bäst, det är då deras musik känns rätt bra faktiskt och det är då jag inte stör mig på att de låter exakt som allt annat. Jag måste också tillstå att deras produktion är väldigt bra och albumet har en ljudbild som väl avspeglar vad de gör musikaliskt, och de bjuder oss på knappa 47 minuter musik fördelat på elva spår, vilket gör denna skiva åtminstone tio minuter för lång. Jag tycker att man kan stå ut och till och med faktiskt uppskatta detta någonstans lite över en halvtimmes tid men sedan allteftersom tiden lider så börjar jag också lida i och med att det inte tar slut.
Jag kan dock inte säga att det är helt värdelöst eller ens dåligt egentligen, jag överdriver lite rent textmässigt eftersom jag tycker att denna genre är i allmänhet usel och tråkig och det absolut bästa som kommer ur genren håller samma kvalité som Black Water Risings debutalbum och det innebär att det är ett relativt bra album som är ganska kul att lyssna till men som gärna glöms när man inte lyssnar till det.
Kort och gott, ett toppalbum ur en genre som jag hoppas kan självdö och det gärna så snabbt som möjligt.
HHHHHHH
