Band:
Veronica Freeman – vocals
Pete Wells – guitar
Tony Diaz – keyboard
Chris Shrum – bass
Mikey Pannone – drums
Discography:
Uncreation (2006)
Seasons of Tragedy (2008)
Guests:
Info
Produced by Ryan Greene
Released 2011-02-18
Reviewed 2011-02-01
Links:
benedictum.net
myspace
frontiers
Skivomslaget är mörkt och vittnar om något metalliskt med dödskallar och allt som krävs för en sådan sak, titeln Dominion kan sedan inte heller påstås avleda från den saken. När jag sedan startar denna skiva för första gången är det mycket riktigt så att det är metall vi bjuds på, metall som känns klassisk i sin idé och för tankarna tillbaka mot de stora rockarna från tidigt åttiotal, min tanke går främst i riktning mot kanadensiska Rush med tanke på att sången förnimmer ganska mycket om hur Geddy Lee brukade låta på den tiden. Det är tungt med kraftfull och varierad sång, med varierade låtar och strukturer, hela skivan innefattar en hel del variation utan att för den delen sväva ut och bli osammanhängande. Skivan innehåller sextiotre minuter av musik där de sista två spåren är bonusspår och främst då det sista som är intet mindre än Overture och Temples of Syrinx och för er som inte vet vad det är kan jag bara förklara att det är de inledande två delarna på den 20 minuter långa 2112 av Rush och den ger definitivt rushvibbar.
Vad som är mest slående med denna skiva är nog dock inte det musikaliska, eller egentligen hör det väl delvis ihop med den saken men den saken som slog mig mest förutom glädjechocken att höra inledningen på 2112 var nog ändå när jag tog fram informationen och konstaterade att det är en kvinna som sjunger på denna skiva, jag kan svära på att jag inte hörde det, jag trodde de hade en gästsångerska för några enstaka partier, det är precis som Mandragora Scream där det inte heller går att höra att det är en kvinna som sjunger och trots att jag vet att det är en hon som sjunger har jag fortfarande rätt svårt att greppa det när jag lyssnar till skivan. Hon har definitivt en stark röst, det är ett som är säkert.
Trots att denna skiva faktiskt sträcker sig över längre än en timme lyckas den hålla kvar mitt intresse och lämnar sedan av på topp efter Rushcovern där. Det finns några riktigt sköna spår som gör resan genom skivan extra god, det tredje spåret Seer där vi får höra högtonad utdragen tonsäkerhet som är riktigt skön att lyssna till, långa högpitchade skrik har alltid varit en favorit hos mig och i detta spår får vi mycket sådant att lyssna till. Bang är ett annat spår som fastnar och känns riktigt spännande och bra, detsamma gäller Epsilon som har riktigt sköna melodier och en härlig atmosfär och för att inte tala om, bra sång. Sedan är det förstås Temples of Syrinx som verkligen förgyller allting en sista gång och du lämnar med den där känslan om att du kanske borde spela den en gång till.
Jag kan rekommendera alla er som gillar framförallt Rushs äldre alster att kolla upp detta men samtidigt för alla er som gillar riktigt skön hårdrock är detta ett riktigt fynd, med riktigt bra spår rakt igenom, några riktiga toppar och sedan en avslutning som är värdig en mästerlig skiva. Jag kan faktiskt inte hitta speciellt mycket att anmärka på, att skivan är över en timme är väl lite i längsta laget dock och någonstans innan skivan vaknar igen känns den lite trött, kanske skulle spår sju och åtta bort eller något sådant. Men efter en downperiod vaknar allt till liv på allvar igen och avslutningen är riktigt bra så det generella intrycket för skivan kan inte bli annat än ett positivt.
And the meek shall inherit the Earth!
HHHHHHH
