Band:
Axel Rudi Pell (guitar)
Johnny Gioeli (lead vocals)
Mike Terrana (drums)
Ferdy Doernberg (keyboards)
Volker Krawczak (bass)
Discography:
Wild Obsession (1989)
Nasty Reputation (1991)
Eternal Prisoner (1992)
Between the Walls (1994)
Black Moon Pyramid (1996)
Magic (1997)
Oceans of Time (1998)
The Masquerade Ball (2000)
Shadow Zone (2002)
Kings and Queens (2004)
Mystica (2006)
Diamonds Unlocked (2007)
Tales of the Crown (2008)
The Crest (2010)
Compilations:
The Ballads (1993)
The Ballads II (1999)
The Wizard's Chosen Few (2000)
The Ballads III (2004)
The Best of Axel Rudi Pell: Anniversary Edition (2009)
Guests:
Info
Produced and Arranged by Axel Rudi Pell.
“Where The Wild Waters Flow”, “Holy Diver” and “Hallelujah” were Recorded, Mixed and Co-Produced by Charlie Bauerfeind at Twilight Hall Studios, Grefrath, Germany, in May 2011.
Childrenīs Choir on “Hallelujah” recorded at the Widar School, Bochum – Wattenscheid, conducted by Dietmar Bloch.
Mastered by Ulf Horbelt at DMS Mastering Studios. Marl, Germany.
Cover Illustration by Martin McKenna.
Released 2011-09-26
Reviewed 2011-10-04
Links:
axel-rudi-pell.de
myspace
last-fm
spv
Jag har en tendens att väldigt ofta yttra orden "lång" och "för" i samma mening när det kommer till skivor jag recenserar och nu kommer jag göra det igen, titta bara: den här skivan är för lång! Och innan ni börjar låta kritiken hagla emot mig så ska jag bara klargöra varför jag tycker det. Jag vet att detta är en samlingsskiva och därmed blir det lite annorlunda än om det vore en helt nyinspelad studioskiva, men samlingsskivor tenderar att alltid vara lite för långa, även om jag fullt och helt begriper det - man ska välja ut det bästa och vill få med så mycket som möjligt. Men en samlingsskiva med enbart lååångsaaaamaaaaa, seeeeeegaa och trööööttaa låtar blir… väldigt lång, om speltiden dessutom sticker iväg över timmen. Vilket den gör på denna balladsamling. Att skivan är för lång säger dock egentligen ingenting om kvalitén på materialet, bara att det inte lyckas bära upp speltiden. Men hade skivan varit säg t.ex. åtta dygn - vilket band på vilken skiva hade kunnat bära upp en sådan speltid? Därför bör vi sätta i sammanhang hur lång den här skivan verkligen är, och här har ni den exakta speltiden: 75 minuter och 42 sekunder. Det ÄR för långt!
Tempot på skivan har vi redan konstaterat - långsamma ballader i promenadtempo som fungerar alldeles utmärkt som avslappningsmusik eller… när annars man vill ha ballader. Sista timmen på högstadiediscon när man ska dansa tryckare? Musiken framförs med mycket gitarrer i fokus. Skrikande sologitarrer, powerballadtunga rytmgitarrer, ledgitarrer som briljerar med mera. Och mycket trummor, förvånansvärt nog. Jag har faktiskt väldigt svårt att se varför de har så tunga trummor på en skiva som enbart utgörs av ballader, men där är dem i alla fall. Sången låter bra. Alldeles lagom hes, alldeles lagom lågmäld. Inte fantastisk tekniskt men fungerar bra till musiken. Och basen verkar här helt bytts ut mot pianot som inte bara gör opusspåren Noblesse Oblige och Haunted Castle Serenade utan även förekommer i t.ex. The Missioncovern Like A Child Again och Diocovern Holy Diver, för att nämna några. Överlag känns helheten mycket bra. Låtarna framförs alldeles utmärkt så som de är och produktionen, helheten och hela konceptet känns färdigt på alla sätt. Det är bara det där med längden då.
Sex låtar in på skivan har vi kommit en halvtimme och så långt alldeles utmärkt. Sjunde låten fungerar också bra, men trots att vi där passerat halva skivan sett till spårantal har vi 41 minuter kvar. Uppriktigt sagt. Jag kan sitta och lyssna på den här skivans alla låtar utan att någonstans tycka det är dåligt eller särskilt jobbigt. Men jag orkar inte höra en timme och nästan 16 minuter med BARA ballader. Det är tröttsamt. En balladskiva bör stanna på tre kvart - max. Men alla Pellarnas balladskivor har bar blivit längre… och längre… och längre. Tills vi får detta som är det längsta någon någonsin spelat in på skiva. Längre än hela Ryssland! Första skivan var 46 minuter, det var alldeles lagom. Nästa var en timme och nio minuter, och det var alldeles för långt. Tredje var några sekunder längre, vilket förstås även det var alldeles för långt. Och nu alltså ytterligare sex minuter.
Jag har faktiskt inget annat att anmärka på utöver längden. Men den är i min mening nog att skrapa bort minst en poäng. Den andra tappar de på att även om den varit en halvtimme kortare eller så, hade jag fortfarande inte belönat den med en sjua - så perfekt är den trots allt inte. Men för balladälskaren i dig som har gott om tid att sitta och lyssna på powerballader - här är skivan för er!
HHHHHHH
