Recension April Divine - Redemption 2010

Det är inte lathet som gjort att denna recension kommer först nu trots att skivan släpptes i maj 2010. Först i samband med att vi gjorde vår intervju med bandet i januari fick vi skivan, men eftersom skivan är på väg att släppas utomlands under våren nu så är timingen kanske inte helt usel ändå? I vilket fall som helst så har vi April Divines andra skiva här, ironiskt nog med en inledande låt kallad #1 (No.one).

Det tog April Divine tre år att få ut denna skiva från det att debuten släpptes 2007. Förseningar och skivbolagsstrul låg till grunden för att den inte kom ett och ett halvt år tidigare och det enda jag kan känna är lite synd med detta är att bandet inte ägnat mer tid till att fortsätta finputsa på skivan efter att den spelades in. Den mesta tiden har istället ägnats till att marknadsföra skivan med ett femtiotal spelningar från inspelning till skivrelease. Inget ont i det, men jag kan inte hjälpa att tänka att detta hade låtit säkert en hel poäng bättre om de lagt lite mer tid på att polera ljudet, förstärka stunsen i den instrumentala biten och ge skivan en mer solid bild. För även om det låter väldigt bra finns det plats för små förbättringar i ljudet på flera håll. Det är inte menat som kritik, det är bara det att instrumentalt låter det helt fantastiskt och det är inte alltid ljudbilden och -kvalitén lever upp till det.

Min känsla av April Divine har från första gång jag hörde dem varit att det är ett band som låter för stort för vad dem egentligen är. De låter som ett stort amerikanskt band, men de har en publik som om de vore ett litet svenskt. Problemet tycks vara för detta band att märkas och bli ihågkomna. De har gjort förbandsspelningar till flera stora band, synts på TV4 och legat på samma skivbolag som Takida, ändå lossnar det aldrig riktigt för dem. Jag kan inte riktigt förstå varför. Nu ligger de på samma bolag som stjärnskottet Treadstone som är på väg att äta upp hela Sverige och världen och skulle samma sak upprepa sig som med Takida här kommer nog bandet verkligen fråga sig vad som är fel på världen. Det gör nog jag också i så fall. Inte för att Treadstone inte skulle förtjäna en framgång, men nog gör väl ändå April Divine det också?

Något jag funderar på när jag hör ’Redemption’ är hur amerikansk den låter utan att för den sakens skull ha en amerikansk känsla över sig. Jag har lyckats lista ut varför det känns så, det beror på att ’Redemption’ har alldeles för mycket moll för att låta riktigt amerikansk. Det spelar nästan ingen roll om det är populärstilistisk hårdrock eller thrash metal – amerikansk metal har alltid en viss gnutta optimism i tonen. ’Redemption’ däremot låter som Nickelback på nedåttjack, det är mollat och ganska dystert trots att det inte känns som musiken eller lyriken egentligen är eller bör vara det. Ta låtar som inledande #1 (no.one), titelspåret och avslutande 3 Drops som utmärkta exempel. Jag tror det delvis beror på sångrösten Joakim har, men också på att bandet har en tendens att dra ut tonerna och spela svepande istället för kvickt och trippande. Vi kan hitta ett fantastiskt bra exempel på hur det kan låta i Ordinary Insanity. I verserna och början på refrängerna spelar de kvickt och trippande men så kommer de till sticken och andra halvan på refrängerna i samma låt, vilka är utmärkta exempel på hur det överlag låter när de istället går över till längre, svepande toner som gör att de både tappar tempo och låter mer dystra än nödvändigt.

Överlag känns det dock väldigt bra hela tiden, för mig gör det inget att de har mer moll än ett standardamerikanskt hårdrockband. Instrumentalt är det riktigt bra och Joakim har en röst som man känner igen, men ändå låter ganska unik. Låtarna är också bra, kanske att de tappar lite tempo pga det jag tog upp i förra stycket, men det är en bra variation av låtar och det känns inte som skivan stagnerar och blir långtråkig någonstans. Det finns flera låtar som bär upp skivan och ingen som är dålig och allt känns helgjutet och genuint – inte spretigt och schizofren med låtar man bara undrar var de kommer ifrån. Inte ens Sealcovern Kiss From a Rose känns särskilt udda i gruppen, även om jag tror det är det första fåret man letar varg under om man anar ulvar i fårakläder någonstans.

Sammantaget är April Divines andra skiva en skön skiva som bjuder på mestadels riktigt skön musik och det som sänker helhetsintrycket är bara några mindre missar som du som lyssnar inte ens tänker på medans du avnjuter skivan. Ett smart drag dock att sätta bästa låten sist, måste jag säga! Jag har återspelat skivan flera gånger bara för sista låten gjort att jag velat ha mer, mer och MER (med päronsmak och utan kolsyra)!

HHHHHHH

April Divine Redemption

April Divine
Redemption