Recension Appearance of Nothing - All Gods Are Gone 2011

Mina uppenbarelser då jag lyssnar på denna är skiva är av ketchup, gröna moskéer och lila hav färgade mörkröda av morötter som blöder. Det finns ett kors i mitten och det kommer från den Schweiziska flaggan, vilken dessa snubbar hissar varje flaggdag i samma land som fostrat band som Krokus, Gotthard och Sideburn. Numera även Appearance of Nothing (Uppenbarelse av ingenting) som är ett neo klassiskt, småprogressivt power metal band, för er som har någon idé om hur man ska tolka det.

Med gäströster från Dan Swanö och Devon Graves har Appearance of Nothing satt ihop sitt andra album, vilket är ett varierat verk med kristallklar produktion och sju låtar som tar upp drygt 48 minuter av din tid per spelning i sin helhet. Vill du korta ned tiden tror jag du kommer få det lite svårt, för egentligen finns det inga spår att plocka bort - gillar du ett gillar du alla, för även om de inte låter särskilt lika varandra har dem samma stil över sig och är näst intill omöjliga att skilja på. Förutom för att de låter helt olika i tempo, melodier och hur instrumenten används och i det faktum att vissa låtar har vrålsång, andra sjungs i huvudsak av Devon Graves och i övrigt delas sången lite fritt mellan gitarristen Pat Gerber och basisten Omar Cuna.

Keyboards, piano och klassiskt-rykande arrangemang finns i överflöd på skivan och jag ger en stor tumme upp för den varierade sången som blir av att de har fyra vokalister på skivan. Lite som Styx på den gamla, goda tiden innan jag föddes. I allmänhet känns just Styx som ett band jag gärna drar paralleller till från detta band, och eftersom ingen som läser Hallowed vet vilka Styx är (om ni inte läste Daniels 30-års-jubileums-recension på 'Paradise Theater' förra månaden) kan jag berätta att det är ett av tidernas största rockband med inte mindre än 18 topp 50 singlar på Amerikanska Bilboardlistan (och ytterligare fem på topp 100) och tre trippel-platinasäljande album och ytterligare sex som sålt guld, platium eller dubbel platium. Men det är inte för försäljningssiffrorna jag tänker på Styx (faktiskt), utan p.g.a. deras lite halvgalna stil där det känns lite som att dem gör som dem vill. In med lite keyboards, in med lite temposkiften, blanda sången, spela lite solon där det känns oväntat att ha dem och gör så att de flesta låtarna i sig är små miniuniversum med allt ifrån egna magnetiska poler till världsdelar med varierad kultur och religion. Det går verkligen inte att säga var på skivan man är eller i vilken låt när man lyssnar på den för den är så ombytlig i sig och låtarna är lika ombytliga dem. Lyssnar man på den tillräckligt många gånger börjar man kunna placera in lite stycken här och var på skivan, men eftersom låtarna i sig är så olika beroende på vart i låtarna man är är inte heller detta det lättaste alla gånger. Det är lite den känslan man har med Styx också, man tappar kanske inte bort sig på skivorna men de håller sig inte riktigt innanför de traditionella ramarna. Vill man något, varför inte göra det? Ja... det går väl inte säga så i alla lägen, men när det gäller musik är det med några få undantag alltid möjligt. Jag tror t.ex. inte att bröloppsmusik fungerar jätte bra på en begravning. Eller vice versa. Eller att spela Endstille på dansbandsveckan i Malung. Men vem vet vad Endstille hittar på i framtiden - de kanske börjar spela dansband dem också?

Oavsett vad Endstille hittar på i framtiden och vad Appearance of Nothing med densamma, så skulle jag inte hävda att det - trots sin smågalna inställning till att hålla sig inom ramarna - är tal om progressiv metal på denna skiva. Det finns progressiva undertoner och element i den, men i huvudsak är det ändå ett power metal-band med neo-klassiska arrangemang som hörs på 'All Gods Are Gone'. Och det låter riktigt bra, skulle jag vilja säga.

Skivan sätter sig inte lika snabbt som ett superlim och den är kanske inte lika underbar som någon som sitter på toa - men det är en skön skiva och den har ganska mycket kul för sig. Mycket gillande finns i pianospelet och jag gillar även keyboardarrangemangen och den redan nämnda fyrklövern av sångare. Minus blir det för dem långa låtarna i huvudsak. Sedan är det en del smådetaljer som kan behöva finslipas men inget värt att nämna för det tänker man inte på om man inte försöker och det är inget som förstör något. Det kanske sänker helhetsintrycket efter att man hört dem (men kanske inte tänkt på dem) i nästan 50 minuter, men petitesser. Som helhet är 'All Gods Are Gone' en bra skiva och av mig får den ett starkt godkänt. Jag rekommenderar den till dig som gillar band som Symphony X och Yngwie Malmsteen. Den är lika varierad som en Schweizisk armékniv och far förbi som en störtloppsåkare nedför Alperna. Faktum är att den går lika pricksäkert som ett gökur och är lika solid som en Scweizerost! Ett plus i kanten för Schweiz nya chokladmästare!

(snacka om usla Schweizskämt)

HHHHHHH

Appearance of Nothing All Gods Are Gone

Appearance of Nothing
All Gods Are Gone