Band:
Mike Tiner – bass
Adam Pierce – drums
Ben Orum – guitar
Francesco Artusato – guitar
Hernan Hermida – vocals
Discography:
Hate, Malice, Revenge (2003)
The Price of Existence (2006)
Awaken the Dreamers (2008)
Guests:
Info
Zach Ohren – producer
Brent Elliot – artwork
Released 2011-07-29
Reviewed 2011-07-12
Musikaliskt är det väl ungefär som omslaget, bandnamnet och logotypen antyder. Det är hårt, tungt, aggressivt, inte speciellt melodiöst. Nuclear Blast, bandets skivboalg beskriver det som en Death Metal-/Hardcorehybrid vilket är en beskrivning jag kan nicka instämmande till. Femtiotre minuter på tolv spår är vad de bjuder oss på, dessa amerikaner från Kalifornien i den sydvästra delen av det stora landet i väst för den som inte kan sin amerikanska geografi. Tempot är inte speciellt högt och gitarrerna har en väldigt framträdande roll, trumtempo och liknande är inte lika hysteriskt som månget annat band i genren. Jag skrev att det inte är speciellt melodiöst vilket är lite av en sanning med modifikation eftersom vissa partier är väldigt melodiösa där väldigt tydliga gitarrmelodier tillåts röra sig obehindrat. Aggressivt, inte melodiöst men samtidigt melodiöst och förstås med vrålsång vilket förstås är helt enligt sed, det är ungefär så man kan beskriva All Shall Perishs senaste alster.
Vad jag föredrar i den extremare metallen är när melodierna får ett stort utrymme och gärna att sångtempot skruvas upp men inte för högt och att det samtidigt är så pass bra artikulerad sång att det faktiskt går att urskilja ord och inte bara läten. All Shall Perish känns som att de har fått till vissa element rätt medan andra känns väldigt långt från vad jag önskar. Sången är ett inslag jag finner särskilt enerverande hos All Shall Perish eftersom den känns släpig och seg snarare än snärtig och aggressiv som genren vill ha det. Det är för långa och ologiska soloinslag i vissa spår och ljudbilden känns en aning platt. Dessutom känns musiken för mig sövande.
Visst finns det också goda inslag hos All Shall Perish, jag tycker ändå att albumet är väldigt väl producerat och för vad det är har det en väldigt sofistikerad och bra ljudbild. Det känns ändå som att bandet har någotsånär koll på vad de sysslar med och att de har ett gott självförtroende vilket lyser igenom deras musik.
Jag måste dock ändå ge denna skiva ett betyg strax under mitten eftersom det saknar det där lilla extra, det är dessutom sövande till tusen och jag har funnit mig själv sovande inte alltför långt efter jag startat denna skiva för att sedan komma till medvetande någonstans bland Arch Enemy- eller Asialåtarna vilket förstås inte är ett gott betyg. Ändå tycker jag att det finns en del där, inte tillräckligt för att jag ska vara nöjd men det känns lite som att något i bandets musik väntar på att få komma ut. När det gäller This is Where it Ends kan jag säga att det är här min recension slutar med ett betyg under mitten och en känsla av lättnad över att jag aldrig försökt köra bil samtidigt som jag lyssnat till albumet.
HHHHHHH
