Recension Tuck From Hell - Thrashing 2010

Svenska Tuck från Helvetet släpper nu sin första debutskiva efter en demo som tydligen Sweden Rock Magazine älskade, åtminstone enligt promoinformationen. Således borde väl detta vara något att sätta tänderna i, eller? Jag brukar sällan hålla med om vad tidigare nämnda blaska säger så det är förstås med en viss tvekan kanske. Jag bör kanske också nämna att omslaget inte är direkt lockande, för att inte tala om namnet men å andra sidan även om namn och omslag ofta säger en del är det musiken som skall bedömas ingenting annat.

Musikaliskt handlar det om thrashig heavy metal skulle jag nog vilja säga och skulle sedan kunna rabbla en massa bandnamn för att tydliggöra min poäng men istället säger jag att det är rakt på, tungt och snabbt dock med en ren, snygg modern produktion som får en del tyngd att poleras bort, på gott och ont förstås. Där finns tio spår på skivan och dessa avhandlas i ett rasande tempo och klockar in på under fyrtio minuter vilket förstås alltid ses som något positivt om mig, jag som fortfarande tycker att vinylskivans längd var idealisk, CD tenderar bara till att skapa onödigt långa skivor. Dock inte för Tuck From Hell som har hållit sig i skinnet och inte bara slängt in en massa spår på skivan.

Skivan inleds med ett spår som kallas Barbecue Beast som mest får mig att tänka på Mark Webber, ni vet den australiensiske F1-föraren, mest för att ”throw another shrimp on the barbie” får mig att tänka på Australien tror jag. Spår två är sedan det bästa, Death Before Disco och efter det tappar jag snabbt intresset men innan jag totalt hinner somna bort är skivan slut och lämnar efter sig en känsla av att det var en rätt okej skiva med två spår jag minns, av olika skäl, det ena är lustigt och det andra är like mer okej än resten av skivan och de är spår ett och två på denna skiva.

Jag måste krasst konstatera att denna skiva kanske var bättre än första känslan när jag såg den, men samtidigt är den inte mycket att skriva hem om. Det finns bättre thrashskivor därute och det finns sämre, Tuck känns varken bättre eller sämre än mycket av det andra i genren.

Ärligt talat känns Tuck From Hell ganska mycket som musikindustrin av idag i allmänhet, intetsägande och lite feg, det känns som att de inte vågar sig på det där lilla extra och de har ingenting som får mig intresserad på riktigt, jag hade aldrig lyssnat igen på detta band om jag inte varit tvungen att recensera det. Det är inte för att Tuck på något sätt är dåliga, det känns bara som att de saknar något för att märkas och sticka ut i mängden, lite grann känn det som att de gjort en skiva för att lägga sig någonstans mitt i mängden av thrahmetallband.

Jag vill dock flagga lite grann för den ungdomliga entusiasmen som skiner igenom den polerade ytan lite här och där, kanske kan det vara något att bygga på inför framtiden? Annars känns det lite grann som bandet försöker måla upp en fasad som de sedan inte kan hålla, jag kan förstås ha fel, deras fasad kanske bara existerar i mitt huvud eftersom verkligheten mestadels visar upp en polerad, politiskt korrekt yta och om det finns något jag inte går igång på så är det politiskt korrekta saker.

Nåväl, jag tycker att Tuck gör en godkänd skiva, det finns inte så mycket negativt mer än att den är politiskt korrekt och feg men den är musikaliskt välgjord och har okej låtar så där kan jag inte klaga. Avslutningsvis bara en uppmaning för framtiden: snälla Tuck, nästa gång, gör något som inte känns så politiskt korrekt! Jantelagen behöver faktiskt inte följas även om ni är svenska.

HHHHHHH

Tuck From Hell Thrashing

Tuck From Hell
Thrashing