Band:
Steevie Jaimz - Vocals
Diskografi:
Damned If I do... Damned if I Don't (2000)
My Private Hell (2009)
Guests:
Info:
Släppt: 2010-03-20
Recenserad: 2010-04-20
Länkar:
steeviejaimz.com
myspace
youtube
swedmetal
Musikaliskt är det glammigt och enkelt med klara refränger och enkla riff, musiken är lätt uppbyggt och med en del melodier och ett relativt smutsigt sound utan att låta för rått eller så. Denna skiva har dessutom ett gammalt sound, jag får känslan av åttiotal eller liknande, jag undrar om den är producerat för att låta så eller om remastrerna om det nu är så, inte är så värst bra.
Skivan inleds med ett spår som kallas Ragamuffin som får mig att tänka på ett avsnitt ur Simpson där Mr Burns försöker finna ordet Recycling(återvinning) i sin interna ordbok. Det lyckas inte så bra men han finner Ragamuffin och använder det för att förklara att han inte känner till ordet. Nåväl, det var mest en parentes i det hela, inledande spåret Ragamuffin är förutom att det får mig att tänka på en rolig sak, ett rätt kul spår och rätt medryckande faktiskt. Det är en bra öppning av skivan kort sagt.
Efter det spåret känns det dock mest som att skivan smetar sig samman som en smet där egentligen ingenting sticker ut och känslan är att detta är en form av bakgrundsmusik. Steevi lyckas inte fånga mig i alla fall även om han försöker med de klassiska grepp som många glamband provat innan honom. När skivan är slut lämnas jag mest med en känsla av att jag just lyssnat på något som jag inte kan minnas ett dugg av och så känns det fortfarande. Trots att jag lyssnat många gånger på denna skiva minns jag knappt en textrad förutom något från Ragamuffin, annars är skivan på det hela taget totalt intetsägande.
Glam Damnation är kanske just vad den påstår sig vara, en förbannelse för glammusiken kanske. Jag lämnar i alla fall denna skiva helt utan bestående intryck.
HHHHHHH