Recension State of Rock - A Point of Destiny 2010

Spår:
1. Black & Blue
2. Without My Love
3. Heartless Dreamer
4. Dont Make Me Cry
5. Hanging In The Balance
6. Freedom
7. Count Me Out
8. A Point Of Destiny
9. Friction
10. Somewhere

Band:
Vocals: Tony Mills
Guitars: Robby Böbel
Bass: Hutch Bauer
Drums: Rami Ali

Diskografi:
Debut

Guests:

Info:

Släppt: 2010-01-29
Recenserad: 2010-02-19

Länkar:
stateofrock.net
myspace
metalheaven

75% Frontline och 25% Shy blir 100% State of Rock enligt den promoinformation som medföljer denna skiva. Frontline och Shy är tydligen klassiska melodiösa rockband vilket förstås mycket väl kan vara sant men likaväl vara tjurskit. Jag har inte hört något av dessa ”klassiska” band och kan därför inte kommentera så mycket kring detta. Jag antar dock att det har något att göra med att medlemmarna kommer till 75% från Frontline och 25% från Shy men det är bara en teori jag har.

Vitryssland fortsätter med sitt höga försvarsspel samtidigt som jag funderar kring hur State of Rock låter. De låter rockigt och melodiöst, ganska mycket såsom den subgenre som kallas AOR. Bandet har de karakteristiska pampiga och allsångslockande refränger som gör det relativt lätt att komma in i skivan ur den rent musikaliska aspekten. Något det inte går att beskylla rockstaten för är att vara nyskapande.

Jag skulle vilja säga att det finns två roliga aspekter och två minnesvärda moment i denna skiva, det är när någon konstatera att: ”this is the guitar solo” mitt i titelspåret när ”the guitar solo” inleds. Samt när samma datoriserade röst som Stephen Hawking har tackar för att vi lyssnare lyssnar på skivan. Det är mina bästa minnen från skivan.

Visserligen finns det låtar som fungerar bra till exempel spår tre Heartless Dreamer och titelspåret är väldigt fina men resten av spåren känns inte som de håller samma klass. State of Rock känns väldigt mycket som att de är ett bra band med schyssta spår i sitt bibliotek och deras debut A Point of Destiny är en bra skiva. Det känns dock som att många av spåren är utfyllnad och de bra delarna är alldeles för få för att göra detta till en skiva som når över det mittersta betyget i vår skala.

Jag kan egentligen inte komma fram till speciellt mycket att säga om detta band mer än det är en schysst skiva som dock känns alldeles för alldaglig för att verkligen kunna märkas i den konkurrens som råder på musikmarknaden.

HHHHHHH