Recension Soul Doctor - Way Back to the Bone 2009

Spår:
1. First Man on the Moon
2. Lightning and Thunder
3. Can't Stand Losing
4. Love Crashed Down (Boom Down!)
5. Times of Yesterday
6. Here Comes the Night
7. Heartache Heartbreak
8. Coming Home
9. Welcome to the Party
10. Take it While It's Hot

Band:
Tommy Heart - Vocals
Chris Lyne - Guitar
Zacky – Drums
Jogy Rautenberg – Bass

Diskografi:
Soul Doctor (2001)
Systems Go Wild (2002)
For a fistful of dollars (2005)
Blood runs cold (2007)
That's Live ! (2008)

Guests:

Info:

Släppt: 091120
Recenserad: 100118

Länkar:
souldoctorrocks.com
myspace
metalheaven

Själens doktor? är det kanske vad dessa filurer från Tyskland sysslar med, i så fall kanske det är lite av ett sammanträffande då jag efter jag skrivit ned informationen om denna skiva skall ta till mig lite av den medicin jag nyttjar för min sårade själ, nämligen den förträffliga serien Dead Like Me, nåväl jag får skynda mig att skriva ned allt så jag snart får se George, Rube och de andra.

Tillbaka till Soul Doctor som spelar melodiös metall/rock av det snitt som ibland kallas för AOR. Tysklands finest och så vidare säger skivbolaget i det lilla papper med information de skickat med skivan. Nyss recenserade jag en skiva i samma genre med ett band som kallas Grand Design, dessa band har vissa drag som förnimmer om varandra även om Soul Doctor ligger lite mer åt det mer rockiga hållet.

Bandet bygger sina låtar kring melodier och catchiga refränger och ett sound som förnimmer om den så kallade AOR-rocken som kom under åttiotalet. Det känns en aning vanligt nuförtiden med band som återvinner gammal musik, Soul Doctor har dock tio års erfarenhet så man kanske inte lika lätt kan beskylla dessa för att återvinna detta sound.

Sångaren Tommy Heart säger om bandets skivor att ”ingen av våra album har hittills varit en besvikelse”. Det är förstås typiskt musiker att hylla sitt eget och onekligen finns potential, det hör jag direkt när jag sätter igång denna skiva och inledande First Man on the Moon tar mig in i skivan. Detta sker på ett snyggt och bra sätt och än så länge får jag inga negativa känslor av skivan. Tredje spåret Can’t Stand Losing är också en riktigt schysst låt men därefter får jag leta hårt och anstränga mig för att tycka några andra spår är bra.

Att bara två spår är väldigt bra är ett litet problem för mig som lyssnare, speciellt om jag vill ge denna skiva ett bra betyg. Problemet är inte att åtta av spåren på denna skiva är dåliga eftersom de inte är det, de är mest bara rätt likgiltiga och ger egentligen ingenting speciellt till min upplevelse av denna skiva.

Way Back to the Bone är en skiva som känns mest likgiltig faktiskt, den har ingenting att erbjuda mig, den har inga topphits och bara två riktigt bra spår. Vad som egentligen är bäst med denna skiva är definitivt inte denna recension, jag har fastnat för mycket i visionen av vad jag ska göra när jag skrivit klart densamma; det är skivomslaget som jag tycket är rätt snyggt med snygga färger och bra energi. Tänk om denna skiva kunde ha samma energi och samma styrka som skivomslaget.

I slutändan kan jag säga att denna skiva är okej men inte speciellt mycket mer egentligen.

Ingen lämplig video funnen, tipsa oss på info@hallowed.se om du har någon.

HHHHHHH