Band:
Tony Kakko – vocals, additional keyboards
Elias Viljanen – guitar
Marko Paasikoski – bass guitar
Henrik Klingenberg – keyboards, Hammond
Tommy Portimo – drums
Discography:
Ecliptica (1999)
Silence (2001)
Winterheart's Guild (2003)
Reckoning Night (2004)
Unia (2007)
Info:
Orchestral arrangements by Mikko P. Mustonen.
Mixed at Finnvox Studios by Mikko Karmila.
Mastered at Chartmakers by Svants Forsbäck.
Produced by Tony Kakko & Sonata Arctica
Guests:
Johanna Kurkela – female vocals
Perttu Kivilaakso – Cello
Släppt: 090918
Recenserad: 100126
Länkar:
sonataarctica.info
myspace
nuclear blast
I detta stycke beskriver jag hur bandet låter, se musikvideon. Faktiskt, se den så förstås ni, den är väldigt representativ för bandet. Vilken musikvideo kanske ni frågar, den längst ned svarar jag då, scrolla bara ned och knäpp igång videon så har ni en låt som är rätt representabel för bandet. Visst varierar materialet ganska mycket från detta riktmärke med mer komplexa, storslagna, lugna delar. Sonata Arctica har faktiskt sedan debuten Ecliptica 1999 växt upp ordentligt musikaliskt, då kanske med lite kreativitet kopiaepitetet kunde fungera. Nu är bandet mer progressivt, mer varierat, mer pompöst, och framför allt betydligt bättre producerat och de skriver bättre spår. Och bandet är dessutom väldigt stort och säljer många skivor och drar mycket folk på sina konserter som de genomför på ett bra sätt dessutom. Jag gillar onekligen Sonata Arctica då deras musik verkligen tilltalar mig och jag har alla deras skivor utom just denna som jag nog kommer skaffa snart.
För att återknyta till det här med kopior, faktiskt så drar jag associationer till annat när jag börjar lyssna till denna skiva. Av någon anledning får första spåret mig att tänka på Dead Like Me (nu kommer min bror gnälla igen, han klagar alltid när jag refererar till teveserier), den enda anledningen till detta är att vissa toner som förekommer i introspåret påminner om vissa i temat till teveserien men det känns ändå långsökt men samtidigt kommer denna association hela tiden upp, varje gång. Sedan är det inledningen på Deathaura som påminner mig om Star Trek, bara skojade, det påminner mig om Kamelot och deras Epica med den kvinnliga sången och framförallt den stil den kvinnliga sången tillämpar.
Så har bandet blivit en kopia nu? Jag skulle vilja besvara den frågan på samma sätt som jag besvarar frågor kring Sonata Arctica - Stratovarius jämförelserna: nej! Bandet har sin unika stil som även om den påminner om andra band i vissa partier är just unik. Faktum är att jag kan dra paralleller till andra band oavsett vilket band jag skriver om.
Denna stilmässigt unika skiva inleder med ett instrumentalt intro som inleder skivan riktigt snyggt med en melodi som faktiskt även avslutar skivan men då också med sång. Jag tänkte från början bygga min recension kring detta och skriva att detta var det mest positiva med skivan eftersom låtarna mellan dessa inte var speciellt spännande ärligt talat. Den tanken har dock förändrats vartefter jag satt mig in i skivan. Spåren mellan dessa två spår har faktiskt växt allteftersom jag satt mig in i musiken på denna skiva. Inledande efter introt Deathaura är ett epos i flera dela där den Kamelotliknande sången märks i inledningen. När vi sedan tar oss vidare till The Last Amazing Grays får vi en typisk Sonata Arctica midtempolåt, som dock känns mer modern än de vi hade på Reckoning Night eller Unia. Nästa spår är videospåret Flag in the Ground som är en högtempodänga som visar allt Sonata Arctica alltid stått för. Jag skulle kunna fortsätta i samma stil men jag orkar inte skriva om alla spår.
Denna skiva kändes inte alltför imponerande från början och jag var redo att säga att den hade ett snyggt omslag men den var inte upp till samma standard som sina föregångare. Jag har väl inte helt svängt på den saken men jag skulle vilja säga att den är i nivå med till exempel Reckoning Night eller Winterhearts Guild så med andra ord är detta en riktigt bra skiva som jag gärna rekommenderar till er som läsare.
Det är en skiva som är enklare än Unia, mer komplex än Reckoning Night, tung och komplex skiva i bästa Sonata Arcticaanda och jag kan definitivt säga att alla ni som gillar Sonata Arctica kommer definitivt att uppskatta detta.
Skivans starkaste sida är det inledande och det avslutande spåren, faktum är att rama in skivan på det sätt Sonata Arctica gör med denna skiva är genialiskt. Visst det har gjorts liknande starter och stopp tidigare men inte på detta sätt. Det är som att inledande Everything Fades to Gray, den instrumentala, är en introduktion till den fullfjädrade versionen som avslutar skivan. Denna avslutande sång är dessutom skivans toppspår, en riktigt vacker låt.
Återigen har Tony Kako och hans kollegor skapat en riktigt vass skiva med många starka spår och som egentligen bara har en svaghet. Den svaghet många andra skivor delar, den känns för lång och det är verkligen synd med tanke på hur bra materialet faktiskt är. Trots detta kan jag dock rekommendera denna skiva eftersom några minuter för mycket kan ses som en fördel vissa.
Så dagarna av grå är riktigt bra och dessutom har en ett snyggt skivomslag. Och det är så sant att Everything Fades to Gray in the end. Det sjätte studioalbumet är bandets sjätte riktigt bra skiva. Beklagar att denna recension blev så lång, jag lyckades inte hitta på någon fyndig slutkläm.
HHHHHHH