Band:
Johanna "Jonsu" Salomaa – vocals, violin, guitars, keyboards
Heini – bass guitar, backing vocals
Sirkku – keyboards, clarinet, backing vocals
Jenny – guitars, backing vocals
Laura – drums
Discography:
Ikuinen virta (2004)
Tuuliset tienoot (2005)
Kadonnut puutarha (2007)
Valoissa (2008)
Pahinta tänään: Kokoelma (2009)
Guests:
Info
Mixed by Mark Schettler
Produced by Indica and Roland Spremberg
Released 2010-06-25
Reviewed 2010-06-15
Indica är ett finskt band bestående av bara unga damer som lyckats riktigt väl i hemlandet Finland med sina tidigare skivor som sjungits in på det finska språket. Massor av topphits och det sitter just nu i centrala Helsingfors en 21 meter lång banderoll med reklam för bandet. Det torde indikera hur stora de är i hemlandet. Själv hade jag aldrig hört talas om bandet men det kanske beror på att de inte sjungit några låtar på engelska. Denna skiva är bandets första på engelska och den består av översättningar av bandets bästa låtar sedan tidigare, vilket kanske är en smart metod för att slå internationellt.
Musikaliskt är de fantasirock/hårdrock vi talar om, det betyder att det är hårdrock med klassiska influenser för er som inte förstår vad jag talar om. Allt väldigt snyggt paketerat, bokstavligt talat och snyggt producerat dessutom. En del skulle säkert hävda att produktionen är för tillrättalagd och plastig men dessa snackar i så fall bara skit eller är finnar och tycker att originalen inte skall förändras, båda har fel.
Jag tyckte väl att denna skiva var lite sisådär första gången jag lyssnade på den, de röjiga spåren satte sig väl nästan direkt, sådana som Precious Dark, Straight and Arrow och Scissor, Paper, Rock fastnar nästan bums med sin lättillgängliga men samtidigt när du börjar lyssnar, mer komplexa musik. Jag har dock i slutändan fastnat mer för singelspåret In Passing som är ett helt fantastiskt spår men riktigt sköna melodier och riktigt bra sång. Precious Dark är ett annat sådant där helt fantastiskt spår som du kan lyssna till om och om igen, eller varför inte avslutande Eerie Eden, eller inledande Islands of Light; nu har jag snart nämnt precis varenda spår på skivan men de är alla fantastiska spår som alla bär ett spår av något magiskt.
Jag brukar inte ha alltför nära till att hylla skivor jag får men denna är värd alla superlativer jag kan komma på eftersom den är så förbannat bra. Det är egentligen svårt att utpeka exakt vad som gör att den är så bra men jag antar att kombinationen av snabba och lugna spår tillsammans med ett väldigt kompetent band som valt att placera spåren smart på skivan så att det hela tiden stilmässigt varierar är de främsta orsakerna till detta.
Denna skiva är glänsande ljusmarkör i vardagens mörker, den gläder alltid när den spelas. Jag skulle vilja hävda att detta är den bästa skivan hittills i år och faktiskt den bästa sedan Ayreons senaste i Januari 2008. En glänsande skiva helt enkelt.
A Way Away kanske till och med kan sägas vara en väg bort från trist musik som ofta förpestar dagens radio och även mycket av dagens skivsläpp även om denna dags skivrecensioner hållit väldigt hög klass.
Lägg namnet Indica på minnet eftersom du kommer säkert höra mer om detta band, de har definitivt potential och slå igenom riktigt ordentligt även internationellt, denna skiva har definitivt låtmaterialet för detta.
HHHHHHH