Band:
Chrigel Glanzmann – vocals, mandola, whistles, pipes, gaita, acoustic guitar, bodhrán
Meri Tadic – violin, vocals
Merlin Sutter – drums
Siméon Koch – lead guitar
Ivo Henzi – rhythm guitar
Anna Murphy – hurdy gurdy, vocals
Kay Brem – bass guitar
Päde Kistler – bagpipes, whistles
Discography:
Spirit (2006)
Slania (2008)
Evocation I -The Arcane Dominion (2009)
Guests:
Torbjörn "Thebon" Schei – vocals
Brendan Wade – uilleann pipes
Dannii Young – spoken voice
Info
Mixed by Colin Richardson and Martin "Ginge" Ford
Mastered by John Davis
Produced by Eluveitie and Tommy Vetterli.
Released 2010-02-19
Reviewed 2010-06-15
Links:
eluveitie.ch
myspace
nuclearblast
Musikaliskt är det folkmetall, folkdöds kanske man ska tillägga före metall. Om ni hört bandet Cruachan tror jag nog att ni lite grann kan föreställa er hur det låter, dock med mycket renare och snyggare produktion än irländarna. Det finns mängder av folkmusikaliska influenser i denna skiva och det kryddas sedan med tunga riff och smattrande trummor allt sedan krönt av aggressiv vrålsång som faktiskt har många fler dimensioner än den mer vanliga vrålsång vi brukar höra i extremmetall. Det förekommer förstås också en del klarsång och en del talade partier, vilket skapar mängder av dimensioner och också gör skivan väldigt svår att ta in direkt och enkelt beskriva i ord förstås, men är musik någonsin lätt att beskriva i ord?
Så är det ett perfekt album? Nåja, det skall ytterst mycket till för att något skall vara perfekt och detsamma gäller ett perfekt album, så jag lämnar den saken osagd, jag tror att det beror på vem du frågar. Everything Remains… är i alla fall asbra, troligen den bästa extremmetallskiva jag någonsin hört, åtminstone som jag så här på rak arm kan komma på. Visst, jag är ingen större fan av den genren så den meningen kanske man skall ta med en viss nypa salt, samtidigt kan jag dock säga att jag hört massor av metallskivor i det extrema facket så jag har åtminstone hört mycket sådan musik och av det jag kan påminna mig i skrivandes stund är denna skiva den bästa.
Jag tycker att bandet lyckas med allt egentligen, introt som är lugn musik med en kvinnlig berättarröst skapar ett mysterium och en känsla som är svår att beskriva, men en känsla av klar förväntan kan jag säga. Första gången jag hörde (även andra och tredje faktiskt) skivan tyckte jag att det var synd att de vrålade men efterhand har den saken växt in till att vara det perfekta valet (se, jag använder ordet perfekt om denna skiva).
Det finns ingenting jag ogillar på denna skiva, alla spår är väldigt bra och jag har svårt att välja en favorit, men det kanske jag inte måste. Om jag måste välja en favorit så blir det nog trots allt andra spåret, titelspåret.
Det är nog framförallt de snygga melodierna som främst bidrar till att denna skiva är så bra som den är, men jag tror också att det är dynamiken mellan det finstämda och det aggressiva. Eluveitie lyckas verkligen med ett konststycke när de klarar balansgången mellan det aggressiva och det vackra på ett perfekt, se där perfekt igen.
Det är för min del ingen perfekt skiva men det är inte långt därifrån, dessa schweizare vet verkligen hur man skapar folkmusikalisk metall. Jag kan varmt rekommendera denna skiva för alla och envar. Och även om bolaget överdriver så har det till stora delar rätt i sitt snack om bandet.
HHHHHHH