Recension Eaglestrike

Örnattack, förstås stavat på fel sätt men det är ändå en örnattack vi har att göra med. Så här säger Triada i sin promotext: Basisten från Freak Kitchen, Christer Örtefors, har här greppat gitarren och skrivit ihop ett album som kompletterar vilken lördagkväll som helst. Bredbent r´n´r, tillbaka till rötterna. Så det är bassisten från Freak Kitchen som blivit gitarrist och sångare för detta nya band med rötterna i traditionell rock’n’roll?

På frågan ovan svarar jag väl ja men med viss tvekan, inte på grund av Freak Kitchens bassistpryl men på grund av att soundet är klart mer modernt än band som till exempel Motörhead vilka jag tänker mig att det skall jämföras med. En annan sak som skiljer Eaglestrike från Motörhead är att Eaglestrike faktiskt kan hantera sina instrument på ett klart bättre sätt. Ett sätt att beskriva denna skiva är att säga att det är klassisk hård rock’n’roll med ett modernt sound, ett sätt jag anser är ganska träffande. Det är inte alltid enkelt att beskriva musik men om ni känner till klassiska rockband som Motörhead, Stones och så vidare så har ni en föraning om vad bakgrunden i deras musik ligger. Ta denna musik och modernisera den sedan samt byt till en mer kompetent sångare så har ni Eaglestrike.

En sak som slår mig med Eaglestrike nästan direkt är hur oengagerad sångaren låter, hur sången känns distanserad och likgiltig, lite grann som George i den finfina teveserien Dead Like Me som säkert de flesta av er läsare inte har sett men det är ändå en bra jämförelse och samtidigt har jag skrivit en tydlig beskrivning som ni vet vad jag menar utan att känna till det jag jämför med. Hursomhelst, detta var en av de första sakerna som slog mig med Eaglestrike.

En annan sak som slagit mig har varit hur snygg produktionen av skivan är, den skitiga rockkänslan saknas i musiken, man kan dock se den i omslaget men inte höra den.

Ytterligare en sak som slår mig med denna skiva är att de till skillnad från till exempel Motörhead eller Stones är att de faktiskt har lyrik som handlar om något mer vettigt och livsnära, inte bombare, spaderess och så vidare. Jag har ingen aning om detta är medvetet eller inte men jag uppfattar det så när jag lyssnar på spår som Stronger, Caught in the Cobweb, Walk In My Shoes, Loosing my Friend, Left out in the Cold och så vidare.

Jag var från början en aning kluven till detta band i och med den oengagerade sången men jag har alltmer kommit att uppskatta denna typ av sång på denna skiva, på något konstigt sätt känns det som att det passar så väl till musiken och lyriken att det inte spelar någon roll att känns oengagerat. På sikt kanske det till och med kan bli ett karaktärsdrag för detta band, trots allt gäller det att särskilja sig från mängden i sin genre och jag har svårt att se att det finns många band som låter som Eaglestrike. Visserligen finns det många band som musikaliskt är nära men tack vare den oinspirerade sången känns Eaglestrike unika och det känns nästan som de skrivit denna skiva för just denna känsla.

Avslagen rockmusik som ändå på något sätt lyckas dra med mig som lyssnare, det känns på många sätt som en paradox men jag gillar faktiskt den här skivan. Spår som Stronger, Path of Destruction och Caught in the Cobweb är nog de bästa spåren, men de efterföljande är inte långt efter och i slutändan känns faktiskt Eaglestrike som en väldigt intressant och bra ny bekantskap även om de inte har någon aning om har man stavar.

HHHHHHH

Eaglestrike - s/t