Band:
Pirata (V & B)
Danny Gold (G)
P. Pistolero (Piano & Tamburine)
Fredd (D)
Discography:
Debut
Guests:
Tomas Silver
Biffen Jansson
The Troublemakers
Peter Dolving
Info
Peter Dolving (Prod)
Released 2010-12-27
Reviewed 2010-12-11
Links:
myspace
’Rock Royale’ börjar med den näst bästa låten och slutar med den bästa. Hade man skippat allting däremellan hade detta varit en riktigt bra singel. Hade man stoppat in en eller ett par låtar till (förslagsvis Oh!! och Planet) hade det varit en bra EP. Nu är det istället en halvdan fullängdare som har alldeles för mycket konstigheter för sig för att hålla hela vägen.
Burn gör musik som tar en tillbaka ca 30 år i tiden tillbaka då man inte visste hur man kunde spela in skivor med rent ljud och musiken byggdes med så få instrument som bara var möjligt. Kobjällra och Jacksongitarrer med garagedistning är naturligtvis givet och för den som tvivlade – ja, det låter som sångarens mikrofon är trasig och varje sångparti där sångare går över normal samtalston spricker ljudet upp som om du kört en skruvmejsel genom förstärkaren. Det är punkig rock ’n’ roll vi pratar, med andra ord, och för alla födda efter 1980 känns det som man sitter där och funderar på om det är högtalarna som är trasiga? Vart är alla arrangemang? Var är ljudbilden? Var är den snygga, polerade mixningen? Eller för den delen – var fan är ljudkvalitén!?
Så så, nu ska vi inte hänga upp oss på ljudbilden, det finns trots allt människor som är 40 år gamla (och äldre) och för dem är det inga konstigheter alls med en skiva som har denna ljudbild. Även något som de äldre ser som fullt normalt är den osammanhängande låtstrukturen som studsar runt i tempo mer än en sambadansare och har gitarrstick som kör en liten virvelvind här och var, som om den tänkte ”ja men varför inte?” och då måste förstås även trummorna få köra en liten utflippning och sedan är det fullt kaos. Är det inte det ena som leker lite vid sidan av låtens egentliga flöde så är det det andra och saken hjälps liksom inte av att man har samma dist på gitarren hela jäkla skivan igenom. Vid sjätte låten I Need some time är jag så less på just gitarrljudet att jag skulle kunna köra den genom en stenkross och sedan lite till i en köttkvarn, bara för att vara helt säker på att man slipper det, och då är vi inte ens 20 minuter in i skivan. Resterande 20 minuter är en plåga som lyfts först när vi kommer till avslutande …South America som är skivans tveklöst bästa spår eftersom det åtminstone är en låt som har ett skönt låtflöde, bra ljudbild och känns lite mer levande än som om det vore ett tremannaband placerade ute på Drottninggatan i Stockholm och jamar för att tjäna växelpengar.
Med lite bomull i öronen, sirap i huvudet och honung i byxorna har du en intressant hemmakväll, men jag tvivlar på att ens det kan rädda ’Rock Royale’ från att vara mer än den punkiga rock ’n’ roll-platta det är med märkliga instrumentala utsvängningar och värdelös ljudkvalité. Skivan räddas av sitt första och sista spår som är intressanta nog att faktiskt valfritt spelas på daglig basis. Resten av skivan hade de i mening kunnat bespara oss för det är inte som att band som Steppenwolf, Rolling Stones, Deep Purple och Cornerstone har existerat och redan gjort den här typen av musik i fler år än vad många vanliga dödliga har levt. Ska man då försöka sig på att göra den typen av musik bör den ju då åtminstone vara bra eller lite speciell, och det är inte Burn. Det låter mer eller mindre helt som om den tagit tidsmaskinen hit och med tanke på hur mycket som redan finns i den här stilen känns skivan för mig som ett mysterium – varför göra en skiva om man inte har något nytt att bidra med?
Så, vad jag tycker om den här skivan är att vi kastar den på bålet som bränner upp det dåliga, vi kan spara de redan nämnda spåren men för de andra får vi hoppas att bandnamnet inte är en uppmaning utan en faktiskt beskrivning.
HHHHHHH