Somber - The Black Machine 2008

Vakuum, ett fysikaliskt fenomen som innebär att en yta eller område inte innehåller någon som helst materia – ingen syre och ingen livsform. Det innehåller inte ens ljudvågor.

Somber sägs spela i samma liga som In Flames med sin tunga, delvis melodiösa, death metal. Kanske det, men inte med denna skiva. ’The Black Machine’ är för mig ett vakuum. Det är tomt på innehåll, det känns identitetslöst och varken bra eller dåligt. Jag glömmer bort att jag överhuvudtaget satte igång en skiva och blir förvånad när det står att skivan är slut – vilken skiva?

Det var min personliga åsikt. För att beskriva Somber som band bör man dock kanske inte kalla dem för vakuum eftersom det uppenbarligen är någonting, om än identitetslöst och intetsägande.

Så vad är det? Somber debuterar med ’The Black Machine’ och överallt stoltserar deras nystartade skivbolag om bandets historia – att dessa killar minsann har spenderat en över ett år i USA och gjort över 100 spelningar, bl.a. med någon countrysnubbe (och?). De månde vara erfarna och duktiga på att spela live, men när det gäller att spela in en ny skiva räknas ju inte riktigt det, eller hur? Då handlar det om andra saker och visst visar Somber prov på en kommande kompetens som mycket väl kan komma upp i några av de större bandens kvalité.

Inledande spåret är bäst, den är kortast men anledningen till att den är bäst är inte därför, utan för att den är minst tung. Den är lite mer melodiös än de andra och inte lika mycket tonårsgormande från sångaren. Musiken på skivan är tung, mycket tyngre än den mesta andra musiken från genren och Somber har, verkar det som, försökt att verkligen göra en tuff debut. Det märks inte minst på basen som kan ge den mest tryckluftsborrande vägarbetaren att få huvudvärk vid sträcklyssningar. Skivans längd är dock behaglig, så sträcklyssningar kanske kan undvikas.

Annars är det de snabba spåren som är bäst, då låter det inte lika mycket som Ac/Dc rock ´n´ roll i deathantappning. De långsammare låtarna och partierna stannar upp skivan och ger tid för eftertanke, men jag personligen tycker mest att tempobytena är än mer huvudvärksframkallande. En motsats till prozak eller alvedon, även om gitarrspelet fungerar. Så sant som Ludwig Boltzmann bekräftade teorin att energidensiteten hos det elektromagnetiska fältet är proportionell med fjärdepotensen av tempraturen innebär alltid kompromissen med melodi och tempo att skivan drar mer mot old school än den fina melodiösa versionen.

Sombersångaren vrålar på med kraftig stämma, hans band backar upp med så mycket ljud som de bara kan framkalla ur sina halvmelodiöst, halvtrocknroll anpassade instrument och resultatet är hårt och väldigt mycket death metal. Gitarrerna är bandets ledgångare. Musiken är klart anpassad efter dem och bas och trummorna hänger bara hjälpligt med i vad de spelar. Inte så att de skulle vara sämre eller något, men de är inte alls på samma våglängder – gitarrerna spelar en sak, rytmsektionen spelar inte riktigt densamma. Det märks tydligare ju längre in på skivan man kommer. Första låtarna är antingen mycket bättre eller så är man bara inte lika urless på det, men på sista låtarna undrar i alla fall jag vad i tusan de har gjort när de mixat samman vakuumet. Får lite vibbar av hemmakok, trots att haft professionell hjälp av Svein Jensen.

Nej, för mig är det ett vakuum. Inget ont menat åt musikerna, men jag tar inte åt mig musiken över huvud taget. Det är ingen sågning och ingen hyllning. Musiken fungerar absolut för alla som gillar aggressiv metal, de är t.o.m. bra, skulle jag tro, om man är fan av band som Kreator, Sodom och Destruction. Ni som inte vet vilka dem banden är bör nog göra bäst i att hålla er på åtminstone 6 fots avstånd från ’The Black Machine’. The Black Machine får tre dödskallar. Men de får ett stort plus i kanten för alla som älskar extrema takter – till dem har de Halloweds negativa missnöjesgaranti (inget missnöje, or else!).

HHHHHHH