Avantasia - The Scarecrow 2008

Jag har idel goda ord att säga om Tobias Sammet, om Avantasia och hans ordinarie band Edguy, men detta var inte vad jag hade väntat mig av Sammet. Alls. Det tyckte jag åtminstone tills jag fått låtarna att spelas i rätt ordning. För mitt lilla iTunes hade kastat om låtordningen helt och hållet – tack för det! Och det är väl inte så konstigt att en metalopera låter osammanhängande, konstig och inte alls så bra som man hade hoppats på när låtarna kommer i fel ordning, eller hur? Det finns ju en sammanhängande story i dem både textmässigt och musikmässigt så A och O är att den får berättas enligt sin fabula och inte bara random som i en Apple Shuffle mp3 spelare (nu vill jag ha lite ersättning här, Apple – har nämnt era produkter två gånger i ett stycke!).

Så när låtarna omarrangerats till den korrekta ordningen och operan kan spelas i sin rätta ordning faller så pusselbitarna på plats. Den röriga, konstiga blandningen av låtar blir mer sammanhängande och storyn uppenbarar sig. Ändå upplever jag det fortfarande inte lika sammanhållet som de tidigare två delarna i Avantasiaserien eller som i andra rockoperor. Det hoppas lite hit och dit i tempo och takter på låtarna och den där riktiga känslan av att det verkligen är en opera eller ett konceptalbum som spelas infinner sig inte.

I min mening hade Sammet nästan kunnat släppa detta album med bara en låt på – det stora, episka opuset till titelspår som fanimej är bland de bästa låtarna jag hört i mitt liv. Som operalåt är den fulländad och jag bara älskar när de klassiska instrumenten tränger genom sina elkollegor och gör hela låten till någon form av blandning mellan den hårdrock det är och folkmusik, klassisk musik, opera samt närmast kyrkoaktiga tonarter i det lugna partiet i mitten. Jag älskar det Jörn Lande gör i låten, jag njuter så av refrängen och det enda tråkiga är att det är som alltid när Sammet skriver långa låtar, att ju längre in i låten man kommer desto bättre blir den. I detta fall, när det rör sig om en låt med ett mellanparti som delar av den blir andra delen så bra att första två tredjedelarna känns som en jobbig väntan på den så otroliga upplösningen. Men det är inte en plågsam väntan, för hela låten är ett underbart stycke musikhistoria som jag hoppas aldrig kommer glömmas bort av någon.

Avantasias första två delar präglades lite av det faktum att Sammet tog merparten av sångrollerna själv och gästsångarna blev bikaraktärer som ibland nästan kändes överflödiga. Här har Sammet fått in sina gäster mycket bättre och i den meningen låter detta mer som en opera, samtidigt har det helhetsintrycket som fanns där avtagit lite och skivan känns mer som ett vanligt album, även om det naturligtvis inte känns som bara ett vanligt album.

Musiken har genomgått samma typ av förändring som Edguys musik gjort de senaste åren. Ljudet är renare, musiken flyter på bättre och det låter betydligt mer storslaget och inte lika lågbudget. Sacha paeth som står för gitarrerna gör stundtals helt fantastiska solon, däremot undrar jag vad Kisstrummisen Eric Singer gör på denna skiva. I min mening anser jag att det märks att trummisen är undermålig så här kvalitativ musik. Ville Sammet bara ha ett stort namn, eller? Jag tycker det är synd, trummorna låter stundtals så platta och intetsägande att det är rent tragiskt. Visst ska jag vara ärlig och påpeka att Avantasia knappast gör världens mest avancerade musik, men i de stycken där det krånglar till sig lite och kräver lite mer är det ofelaktigt trummorna som felar. Det drar ned betyget.

Övriga musikaliska gäster på skivan, Kai Hansen, Henjo Richter (båda från Gamma ray) och Rudolf Schenker (samtliga tre på gitarr) samt Kamelotbekantingen Miro Rodenberg tycker jag är suveräna. Speciellt Miro som står för många av arrangemangen av klassiska inslag. Sammet ska också ha en eloge för sin prestation på basen, vilken han plockat upp igen efter att inte spelat bas på skiva sedan ’Vain Glory Opera’ släpptes för tio år sedan. Sångsidan har ju redan nämnts lite, men där återfinns en hel del ögonbrynshöjande namn. Speciellt kanske Alice Cooper som framför låten The Toy Master närmast på egen hand och det tror jag i ärlighetens namn inte att någon annan skulle kunna göra och lyfta den aningen konstiga och relativt intetsägande låten till att bli en av skivans fem bästa.

Ska lite kort gå in en smula närmare på musiken, för er som inte känner till Avantasia. De två tidigare skivorna som släppts under namnet Avantaisa har ju gåt tunder namnet ”the metal opera 1 & 2”. Så att det rör sig om tyngre hårdrock, s.k. metal, tror jag inte att någon ifrågasätter då. Och att det dessutom finns ett djupare inslag i det hela, den s.k. operadelen, bör också vara rätt självklart. Det är ganska soft metal med många inslag av instrument som normalt sett kanske inte brukar förekomma inom hårdrocken. Miros keyboards förekommer i alldeles för få låtar, om ni frågar mig, och många låtar kretsar väldigt mycket runt gitarrerna, alldeles för många och alldeles för mycket om jag får tycka till. Det är väl fyra låtar där Miro får briljera, medan gitarrerna onanerar runt i nästan varje låt. Mina två favoritlåtar undantaget – The Scarecrow och Lost in Space. Jag vet att det är en smakfråga och det är inte alls så att musiken skulle ha blivit dålig nu när den inte blev ”på mitt sätt”, men lite önskemål kan man väl få ha?

Så med allt detta sagt, vad blir egentligen mitt omdöme? Som jag påpekade redan i början, jag har absolut inget ont att säga om Sammet och hans musik är alltid bra, Avantasia är inget undantag. Får jag tippa lite skulle jag sätta en slant på att denna skiva skulle kunna gå hem i väldigt många läger, bland 9 av 10 hårdrockare kan jag stämpla mitt ”säkert kort” stämpel för denna skiva. Jag tänker dock inte säga att den är perfekt, jag saknar lite och även om skivan har låtar som det makalösa titelspåret finns det låtar som jag ”bara” kan sätta godkänt på och det är synd för med en så hög kvalité överlag sänker det intrycket rejält.

Jag är imponerad och vet att jag kommer lyssna på denna skiva i flera år framöver. Sammet, ännu en gång har du gjort en skiva som mer eller mindre är helt och hållet så som jag vill ha mina skivor! Toppklass!

HHHHHHH