Ross the Boss - New Metal Leaders 2008

Titeln lovar mycket, eller hur? Låter onekligen spännande, jag menar, hur tusan kan man inte tycka att en titel med leader och metal låter spännande? Dessutom bandnamnet, Ross the Boss, what’s there not to like? Ja, säg mig du det.

Ross ”the Boss” Friedman är välkänd i många metallkretsar, som till exempel kullagertillverkningen där han har gjort sig ett stort namn, men kanske ändå framför allt för sin medverkan i de amerikanska metallikonerna Manowar där han huserade till den ”fantastiska” Kings of Metal skivan. Efter det har det varit ganska tyst kring denna ”boss” och när han nu återvänder gör han det i form av en mumifierade bananfluga med dreadlocks. Nej nu, nu blev det helt galet den texten skulle ju inte vara i den här recensionen. Vad nu då? Det går ju inte att radera, vad galet, nåväl den får väl vara med i recensionen i alla fall då. Vad jag menade att säga var att han insisterar på att Ross the Boss är ett band och inte någonting annat, inte ett solo som kretsar kring honom. Kanske lite som Luca Turilli?

Musikaliskt. Ja, det är inte direkt så att vi överraskas, om vi vet vad Manowar handlar om, då vet vi också vad detta handlar om. Det är heavy metal av den amerikanska skolan med tunga riff, och rafflande sång likväl som tungt pulserande basgång och hårdkokta trummor. Inte lika snabbt som den europeiska varianten men desto mer välbyggt och solitt, och tungt.

Jag överraskas faktiskt en del av denna skiva, när det efter introt inledande spåret Blood of Knifes smattrar i gång är det med välmåga jag lyssnar, jag gillar tyngden och kraften i Fuchs sång och jag gillar den dunkande rytmen i den modest medryckande refrängen, jag känner att detta är nära ”heavy metal himlen”. Till och med klichéerna i det spåret kan jag svälja med den snygga melodin. Det hela fortsätter sedan med klichéstaplande och allt eftersom skivan arbetar sig vidare spår för spår på den 96-spår långa promoskivan, blir jag allt mer uttråkade och så vidare. Faktiskt så uttråkad att jag talar om mig själv i plural, jag blir alltså uttråkade för två personer. Men fram till uttråkningen känns det faktiskt som en bra skiva som kanske inte glänser men den är inte helt matt i alla fall.

Jag skulle vilja säga att den här skivan egentligen inte har någonting att direkt racka ned totalt på. Det är produktionsmässigt väldigt snyggt och jag kan egentligen inte direkt totalsåga någon del av vad jag har lyssnat till mer än det faktum att jag har hört det förut, alldeles för många gånger. Ross skulle ha jobbat mer i stil med Blood of Knives och dumpat det där riktiga Manowartramset och han skulle framför allt valt ut färre av låtarna för placering på skivan. Kanske sju spår, introt, Blood of Knives, Death and Glory, May the Gods be With You, Constantine’s Sword och Matador och sedan lämnat resten, då skulle han haft en finare skiva med mindre spår som lyser utfyllnad.

Ross the Boss debut är välgjort heavy metal, väl förpackad, väl utförd men helt utan karisma eller karaktär vilket helt enkelt gör att jag inte har något annat väl än att sätta ett betyg på den undre halvan av skalan.

HHHHHHH

Författad 2008-09-04