Phazm - Cornerstone of the Macabre 2008

Jag ska börja denna recension med att name-droppa ett band som ingen känner till: Solefald. Phazm känns precis som Solefald. De känns mer kaotiska och som att de försöker vara stilbildande och unika än kvalitetsmässiga och verkligt skickliga. Phazm känns som ett band som inte riktigt vet vad de håller på med, även om de själva säkert tycker att de gör det, och deras musikaliska genialitet (om den finns) kommer inte alls fram i denna skiva åtminstone.

’Cornerstone of the Macabre’ känns flummig, konstig, udda, knäpp och kaotisk. Det verkar inte finnas några harmonier, system eller direkta kopplingar mellan partier och låtar och tyvärr blir än mer osammanhängande med den typen av vrålgrowlande de kör på än passande till musiken.

Phazms väldigt unika musik, väldigt annorlunda stil, är absolut inte vanlig och det går inte direkt att missa dem i mängden. Tyvärr är de dock även allt för konstiga för att den gemene musik-, hårcrocks- och metallyssnaren ska komma ihåg dem. Vi pratar inte Dream Theater mysko nu, utan knas knas. Det kan liknas med konst – det finns de som målar realistiskt, nästan fotografiskt. Det finns de som målar surrealistiskt, men ändå väldigt vackert och närmast fotografiskt. Det finns de som målar vackert och realistiskt men inte fotografiskt och så finns det dem som vara målar något konstigt som ingen förstår vad det föreställer eller vad konstnären försöker förmedla och det är den sista varianten som Phazm är. Medan storslagna power metalband som Stratovarius gör realistiskt fotografisk konst och Dream Theater fotografisk surrealism så gör Phazm enbart konstig konst som ytterst få kommer förstå och komma ihåg, även om den sticker ut när man går omkring där på galleriet bland alla andra tavlor som är vackra och föreställer något. Så fort man lämnat galleriet kommer ingen att minnas hur kaosmålningen såg ut.

Det bästa med ’Cornerstone of the Macabre’ är andra halvan. Hissmusiken på spår fyra (som faktiskt heter Strange Song) är inte dålig men inte heller bra och låtarna från spår sju (Mucho Mojo) och framåt är de som är mest begripliga. Covern på Metallicas Damage Inc. kommer vissa hävda slaktar originalet medan andra menar på att det visar på Phazms bristande kompetens eftersom den slaktar orginalet. Personligen tycker jag det var ett bra val av cover, om man nu var tvungen att ha en, men Metallicas variant är bättre och den känns för slarvig för att påvisa någon form av genialitet i Phazm.
Överlag allt för osammanhängande, ologiskt och kaotiskt för att kunna nå ut till lyssnarna, men Phazm följer sitt hjärta och gör den musik de vill göra (eller så försöker de bara vara unika utan att inse att det mest unika man kan göra är kvalitetsmässig musik med en personlig prägel även om den liknar annat). Den är udda, den är konstig och den är svår att förstå, men den har också en del spännande och ibland brillianta inslag. Det är väl helt enkelt bäst bara att lyssna och bestämma själv vad man tycker.

HHHHHHH

Författad 08-08-28