Jon Oliva's Pain - Global Warning 2008

Jon Oliva och hans pojkar kommer aldrig att kunna bli någon skivbolagsprodukt med tanke på hur de ser ut. Det är ett mycket fult band, dessutom har de integritet och de skriver förstås sin musik själva, ingenting för de stora bolagen med andra ord. Musikaliskt sett är de inte heller rätt, inga refränger som tjatas ut hundratusen gånger, inga lättklädda danser, en röst som får Nordman att framstå som skönsjungande.

Det lät ju inte alltför positivt men det var mest för att skrämma bort melodifestivalnissarna från recensionen. JOP som bandet i kort kallas är tung metall eller rock om du så vill kryddat med klassiska inslag med körer, harpor, horn (musikaliska inte bock) och köksvask. Jon själv sjunger och han har en speciell röst, mycket raspig, faktiskt om man skulle översätta det hela i verktyg skulle han vara en rasp. Nog med verktyg nu, jag fick inte alls anekdoten dit jag ville eftersom jag inte kan någonting om verktyg. Jag har i alla fall givit en liten aning om hur bandet och herr Oliva låter så nu tycker jag att vi går vidare.

Skivan har ett grönt omslag.

Nytt stycke: Global Warning skall ej förknippas med det som Al Gore hela tiden surrar om, jag tänker inte gå in på hur lite människan har med uppvärmning att göra och hur ingenting människan faktiskt känner till om vår planet och universum. Global Warnings tema rör krig, fattigdom, svält och så vidare hur vi i den rika världen kannibaliserar på de stackars negrerna i Afrika, det är en skiva med ett budskap i sina texter och inte ett drakdräparepos (tack och lov).

Ni som känner till Savatage kan lista er till hur detta låter om jag säger att det är i spåren av album son Streets och Gutter Ballet, för er andra är det förstås alltid svårt att beskriva hur ett band låter. Men att säga att det är rätt varierat och med episka inslag är väl inte helt fel.

Ett album har låtar, detta har 96 (promoskivan har det, i verkligheten har det färre) spår 29-35 som alla kallas Firefly är bäst. Det är episkt och snyggt, framförallt berör det i den nedtonade sången och de snygga melodierna. Dessutom gör stark lyrik sitt och det hela avslutas snyggt och utdraget, Jons favorit är min. Andra bra spårkluster är Stories och Adding the Cost som också bidrar till känslan av ett bra album och fantastiskt epos.

Jon och hans kollegor har förmågan att skapa musik som berör och detta är riktigt bra inte helt i nivå med det bästa jag har från Savatage, men i framtiden får Streets, Gutter Ballet, Poets and Madmen och så vidare passa sig för JOP är på frammarsch. Rutinen I Jons skapande lyser igenom men på vissa sätt märks det att det är ett ganska nytt band. En del skulle nog påstå att det är lite spretigt och osammanhängande. Så långt vill jag dock inte gå men visst kan man säga att vägen genom denna skiva är lite krokigare än vägen genom många andra, men det är definitivt ingenting negativt om man nu inte är fan av Iron Maiden och AC/DC.

Jag gillar detta, dock som jag sa inte lika mycket som det bästa från Savatage men de bästa låtarna är fortfarande riktigt fina epos som imponerar minst lika mycket som de finaste från Savatage storhetstid.

Ni som drömmer om Savatage behöver nog inte drömma mer, de kommer inte tillbaka i första taget men JOP finns här och tar vid där Streets slutade och med lite mer rutin i hela bandet kommer denna konstellation nog överträffa Savatage också.

Riktigt bra skiva som inte behöver skämmas för sig, tro nu bara inte att den har något släktskap med Al Gores tramserier. JOP förstår bättre än så.

HHHHHHH